Bokrecension: Den härskande klassen av Bengt Ericson

Den härskande klassen
En bok om Sveriges politiska elit
Av Bengt Ericson

Bengt Ericson har varit ansvarig utgivare för Dagens Industri, chefredaktör för Veckans Affärer och mångårig korrespondent i London och New York. 1991 tilldelades han Stora journalistpriset för sin grävar- och berättarförmåga. Han har tidigare gett ut 9 böcker. Den härskande klassen gavs ut 2015.

Ericson sammanfattar kontentan av sin bok i förordet:

”För vad handlar allt om? Jo:
Att komma från ’rätt’ bakgrund.
Att ha de ’rätta’ kontakterna.
Att förhålla sig till politiken som till vilket annat yrkesområde som helst.
Att slå vakt om makten och de egna privilegierna.
Samt att inte ha det minsta problem med att byta sida, när den dagen kommer. Låt oss kalla det för Göran Persson-syndromet.”

Politiker som profession

Författaren menar att det som dominerar politiken av idag, oavsett parti, är att de folkvalda ser sin roll som en profession, med sina egna lagar för avancemang och karriär och med egen personlig vinning som yttersta mål och drivkraft. Idealism, äkta ideologi och att stå för en idé oavsett vartåt opinionsvindarna för tillfället blåser, lyser med sin frånvaro. Riksdagen ser han som särskilt degenererad om man jämför med hur den är tänkt att fungera. Riksdagen ska vara en granskande instans som håller koll på regeringen, men partipiskor, tidspress och kunskapsunderskott gör att dessa 349 individer med riksdagsförvaltningens ca 650 anställda bakom sig inte har en chans mot regeringen som förfogar över en stab på ca 4700 tjänstemän.

Hur får partier pengar?

Författaren genomlyser hur partierna får sina pengar och ger en kort historik. Från 1952 till 1974 slogs Sveriges 2500 små kommuner samman till 290 större. Drivkraften var effektivitet och stabilitet som man ansåg skulle öka med färre och större lokala administrativa enheter. Men på vägen ökade avståndet från den vanliga medborgaren till dess politiska representant. Anonymiteten tilltog och folk tappade kontakten med politiken som man upplevde fördes långt bort. Effekten blev att fler och fler förlorade intresset för politik och andelen människor som var medlemmar, och betalade medlemsavgift, i ett parti minskade radikalt. 1979 -1991 halverades medlemsantalet sett över alla partier och 1991-2009 halverades det ännu en gång för att nu (2015) ligga runt ynkliga 3%. Dessutom uppger över 70% att de inte känner någon mental tillhörighet till ett parti överhuvudtaget. Detta innebär att 97% av folket lägger sin röst vart fjärde år men överlåter till de 3 procenten att ta platserna i regering och riksdag. En makalös skevhet som är en av de största anledningarna till att de 3 procenten blir en politisk elit som ser sig som en flock med egna intressen, oavsett parti, att behålla denna maktposition enligt författaren.

Partiernas intäkter från medlemsavgifter har alltså smält ihop till en skärva på 2-3% och lejonparten av pengarna kommer istället från skattemedel och donationer från externa intressenter. Socialdemokraterna har dessutom egen spelverksamhet som inbringar stora summor, de s.k. A-lotterierna. Spelverksamheten inbringar 50 miljoner årligen, 20% av partiets totala intäkter. Största delen är dock skattemedel via partistöd, kanslistöd, grundstöd, tilläggsstöd, basstöd, stöd till politiska sekreterare, stöd till kvinnoförbunden samt resebidrag. Dessutom stöd från kommuner och landsting till riksnivå, även detta skattepengar. Summa summarum 5 miljarder för partierna att dela på under en mandatperiod på 4 år, proportionellt fördelat enligt valresultatet. En rejäl summa. Notera att detta endast gäller partier som kommit in i riksdagen. De som försöker komma in första gången får inget stöd alls från skattepengar, vilket är en hög mur att forcera då det nya partiet får bekosta allt kampanjande ur egen ficka, vilket kan ses som ett demokratiproblem i sig. Mer om detta nedan under Reflexioner.

Riksdagspersonens maktlöshet – och förmåner

Nalin Pekgul satt 8 år i riksdagen och hennes upplevelse av riksdagsarbetet var ett ständigt springande mellan möten och kronisk stress. Veckans återkommande schema bestod av: Heltidarträff, utskottsmöte, träff i riksdagsgruppen, bänkmöte, stora utskottsgruppen, lilla utskottsgruppen. Däremellan läsa posten (en halvmeter per dag), läsa in sig på ärenden, votera och hinna med att tänka egna tankar. En riksdagsledamot förväntas dock bara rösta enligt partiets officiella linje, vilket fick Anne-Marie Pålsson efter sina 8 år i riksdagen att skriva boken Knapptryckarkompaniet som jag själv f.ö. refererar till i min bok Monetärdemokrati – Humanitetens ekonomi (MD) och som Ericson också har längre utdrag ur i sin. Ericson går här också igenom alla ekonomiska ersättningar och förmåner som finns för valda politiker varav den mest omdiskuterade är pensionen. Han nämner flera exempel. En vänsterpartist som lämnade riksdagen 1988, 45 år gammal, hade efter 19 år ännu inte något nytt jobb. Inkomstgaranti på dryga 33 000 kr/mån under perioden, gäller fram till 65 års ålder. Inte precis samma villkor som när vanligt folk förlorar jobbet, enligt författaren.

Kartellbildning

Författaren beskriver partierna mer som karteller p.g.a. följande fakta:

  • Offentligt partistöd (se ovan) som partierna själva beslutar om, har gjort partierna ekonomiskt oberoende av sina medlemmar och därmed fjärmat sig från civilsamhället och kan istället ses som en del av staten.
  • Leder till professionalisering där utövarna söker anställningstrygghet.
  • Partierna blir alltmer toppstyrda med särskild makt i den högsta partiledningen. Drivs av relation till massmedia där partiledningen dominerar i intervjuer etc. Stark s.k. personalisering med partiledaren i centrum.
  • Globaliseringen stryper de lokala frihetsgraderna i partierna. Alla partier måste anpassa sig efter vad EU och övriga världen säger.
  • Partierna därmed allt mer lika varandra såväl i idéer som arbetsvillkor.

Magnus Hagevi, statsvetare, sammanfattar situationen så här i en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift:

”Partiernas gemensamma intressen, framförallt deras egen överlevnad genom fortsatt tillgång till offentliga medel, är ett incitament att samarbeta med andra partier i en liknande situation. […] Därmed är partistödet en viktig ingrediens för partiernas avpolitisering i form av färre och mindre viktiga konflikter mellan partierna.”

EU

Ericson går också in på EU. 60% av Europas befolkning har inget eller lågt förtroende för unionen. ”I en tid när så många européer står inför arbetslöshet, osäkerhet och växande ojämlikhet så har ett slags Europatrötthet satt in, i kombination med brist på förståelse. Vem gör vad? Vem kontrollerar vem och vad? Och vart är vi på väg?”   Sade förre ordförande i EU-kommissionen José Manuel Barroso strax före sin avgång 2014.

Korruptionen ett ”hisnande problem” enligt Cecilia Malmström uppskattat till 120 miljarder euro per år. Kickbacks (en slags muta vid upphandling), dubiös partifinansiering, betalning under bordet, fusk, nepotism. Särskilt utbrett i de östliga medlemsländerna. Skakig och olikartad ekonomi skapar generellt starka spänningar inom unionen. Författaren hänvisar till boken Den europeiska skuldkrisen av professor i nationalekonomi Mats Persson (2012) för en fördjupning.

Sidbyten

Efter förlorat val sker en formlig folkvandring till näringslivets topp. Författaren listar mängder av kända namn som nu är PR-konsulter, alltså lobbyister för privata intressen i näringslivet, eller sitter i styrelser för desamma. Förre statsminister Göran Persson arbetar nu bl.a. för PR-byrån JKL och har följande syn på sin nya roll i samhället: ”Att vara öppen med sina uppdragsgivare – det skulle inte vara någon bra utveckling, då skulle byråerna ligga illa till.” Varför är det känsliga uppgifter frågar sig författaren?

Monetärdemokratiska reflexioner

Nedan följer några korta reflexioner på ovanstående frågor från ett monetärdemokratiskt persepktiv. Frågorna behandlas uttömmande i MD i samband med det övergripande monetärdemokratiska samhällsbygget och jag hänvisar den intresserade dit för en fullständig och djupare förståelse.

Egen ekonomisk vinning som politisk drivkraft: Att personer som har makt över andra människor drivs av egen ekonomisk vinning är ingen bra kombination. Oftast är istället de som drivs av idealism, pliktkänsla och omsorg om andra de bäst lämpade att äga makt. I en monetärdemokrati blir alla privatpersoner, företag och stater ekonomiskt oberoende i begreppets djupaste mening och egen ekonomisk vinning frikopplas därmed från politisk karriär. Man blir ekonomisk oberoende vilken yrkesbana man än väljer. Detta öppnar för att även nämnda osjälviska individer som ser sitt politiska värv som det är tänkt att vara – ett förtroendeuppdrag där man representerar andra – kan komma fram, vilket nu inte sker så lätt då de inte har ”rätt” bakgrund eller på andra sätt kan hävda sig med de vassa armbågar som krävs i den smala passagen mot den högsta politiska makten.

Partistödet: Gällande partistödet blir alla partier i en monetärdemokrati, även nya som ännu inte sitter i riksdagen, ekonomiskt oberoende. Ett parti ses i en monetärdemokrati som ett företag enligt den nya samhällsarkitekturen (se del I i MD) och kan driva sin verksamhet utan ekonomiska hinder precis som alla andra företag. Detta skapar total jämlikhet mellan partierna som kan göra sin röst hörd på lika villkor och extra stöd från externa intressenter förlorar sin funktion. Och eftersom dessa externa intressenter med hög sannolikhet drivs av att få egen ekonomisk vinning som resultat av sina bidrag till visst parti upphör även denna drivkraft eftersom de redan är ekonomiskt oberoende. Sannolikheten ökar också att folk blir mer intresserade att engagera sig politiskt och bli medlemmar i partier när striden om pengar är undanröjd och där utsattheten för andras vrede, hat och besvikelser försvinner då de inte tvingas lägga ner sjukhus, dra in sjukbidrag eller på andra sätt tvingas genomföra besparingsåtgärder med mänskligt lidande som följd. Ett arbete för det gemensamma bästa blir den enda frågan på agendan. Se även MD del IV (Encyklopedin) under Administration.

Inkomstgarantin: Den omdiskuterade inkomstgarantin (pensionen) som gör att en f.d. politiker inte behöver hitta ett nytt jobb efter några år i riksdagen, utan i princip kan ligga på soffan och inte behöva lyfta ett finger, upphör i en monetärdemokrati. Efter avslutat förtroendeuppdrag måste man fortsätta bidra till samhället med sin skapar- och arbetsförmåga, men kan precis som alla andra arbeta med vad som helst annat och förbli ekonomiskt oberoende. Detta upphäver orättvisan att politiker och vanligt folk inte har samma villkor i detta avseende.

Kartellbildning: Att partierna nu utvecklas mot ett slags karteller med gemensamma intressen att överleva genom att dra till sig offentliga medel genom partistödet gör dem i princip till ett slags företag med vinstintresse, vilket är i skriande konflikt med deras grundfunktion som är att osjälviskt företräda väljarnas intressen. I en monetärdemokrati upphör detta fenomen av sig självt, som så mycket annat, genom att politikerna själva inte drabbas det minsta ekonomiskt av att deras parti åker ur riksdagen. De kan falla tillbaka på sin tidigare yrkesroll eller ägna sig åt vad som helst annat och förbli ekonomiskt oberoende. Jag fördjupar hur politiken som helhet förändras på många ställen i MD, t.ex. i del IV under Blockpolitik.

EU: EU är sprunget ur den goda idén att förhindra krig i Europa. Men denna kontinent består av länder som är mycket olika i en mängd avseenden där det mest allvarliga är de ekonomiska skillnaderna som skapar stora spänningar. Att 60% av befolkningen har inget eller lågt förtroende för unionen idag är en tydlig signal om att projektet inte fungerar särskilt bra i dess nuvarande form. Spänningarna hotar att spränga unionen och Brexit är kanske bara den första i raden av länder som vill lämna den. Med monetärdemokratin omvandlas EU till MDU, den monetärdemokratiska unionen vilket undanröjer penningbristen för medlemsländernas privatpersoner, företag och stater. Med detta upphör oklarheterna som Ericson återger med vem som gör vad och varför samt vart vi är på väg. I monetärdemokratin är färdkursen kristallklar – mot den monetärdemokratiska samhällsarkitekturen där folket på riktigt har makten över sitt eget öde och därmed nyckeln till lyckan i sin hand. Se del I i MD.

Sidbyten: Det är tydligt av Ericsons (och även andras) analys att proffspolitikerna har en ”plan B” att gå över till andra sidan efter sin karriär inom politiken. Och det är ju självklart att man inte sågar av den gren man sitter på eller biter den hand som föder en. Varför skulle en proffspolitiker göra genomgripande åtgärder kring t.ex. regler för bankbonusar om man själv siktar på att arbeta inom bankväsendets toppskikt inom några år? Det blir kristallklar logik att proffspolitikernas handlingskraft och motivation blir starkt hämmad av denna ordning. I en monetärdemokrati finns inga hinder för att en f.d. politiker kan arbeta med vad som helst annat efter sin politiska gärning och förbli ekonomiskt oberoende. Man är därmed helt fri att genomföra sitt politiska uppdrag utan att fundera på vad det kan får för ekonomiska eller yrkesmässiga konsekvenser för en själv senare.

Konklusion

Bengt Ericson har ett skarpt sinne för detaljer och lämnar ingen sten ovänd i sin analys av mekanismerna i dagens politiska klimat. Han skriver på ett lättfattligt och otvunget sätt och man får en känsla av att den tillrättalagda officiella version av politiken vi får se i massmedia är långt ifrån den sanna bilden. Inte konstigt med tanke på att den ene säger att Sveriges finanser är ”mycket goda” och den andre att ”alla lador är tomma”. Klart att någon ljuger, för båda kan inte ha rätt samtidigt. Återigen framträder bilden av att det egentligen bara finns en (1) absolut makt i Sverige och övriga världen – pengarna. Alla individer strävar efter att erövra så mycket pengar som möjligt från de andra för att därigenom göra sig själva lyckliga och ha så stor tillgång till materiella resurser som möjligt för egen del. Och det är inte så underligt. Även politikerna är människor och alla är underordnade samma övergripande samhällssystem som vi kallar kapitalismen som bygger på konkurrens och rivalitet. Även de gör vad de kan för att skapa sig ett rikt liv inom ramarna för detta system och enda sättet att få pengar inom kapitalismen är att erövra dem från andra. I politikernas fall sker detta genom allt som Erikson beskriver i sin bok. Det kan inte bli på annat sätt i ett samhällssystem som har en inbyggd penningbrist som djupaste fundament. I en monetärdemokrati upphävs däremot penningbristen, som ovan skisserats, vilket eliminerar behovet av konkurrens och att behöva erövra pengar från andra vilket befriar människor från att behöva se sina medmänniskor som rivaler om ekonomisk frihet.

På denna tryggade plattform öppnas möjligheten att den demokratiska politiken kan bli vad den är tänkt att vara – folkets tjänare och inte dess herre.

Bokrecension: Vad gör en bank? av Andreas Cervenka

Andreas Cervenka (född 1974) är ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, flerfaldigt belönad för sin grävande journalistik, senast för granskningen av SCA-skandalen som tilldelades Stora Journalistpriset 2015. Boken ”Vad gör en bank?” gavs ut 2017 och är en sammanställning av tidigare krönikor i pressen som omarbetats till bokform. Författaren har tidigare gett ut boken ”Vad är pengar?” (2012) enligt samma upplägg.

I denna senaste bok går författaren igenom vad som hänt sedan den stora finanskraschen 2008 som startade med att kostymklädda människor kom ut ur Lehman Brothers skyskrapan med sina personliga ägodelar i pappkartonger. En gigantisk investmentbank hade gått i konkurs och hotade att dra med sig resten av världen i en kaotisk dominoeffekt. Vi känner alla till huvuddragen i vad makthavarna gjorde för att ”rädda världen” med alla räddningspaket som skapades för att inte alla banker skulle följa samma öde och alla lovade heligt att allt skulle göras för att katastrofen inte skulle upprepas. Men vad hände sedan och var står vi nu? Författaren konkluderar första kapitlet med att hösten 2016 var Deutsche Bank, Europas största bank, på fallrepet. Snart dags igen? Boken är en guldgruva av detaljer, siffror och djuplodande analyser, och här kommer ett axplock med fakta som jag fastnat särskilt vid. Jag rekommenderar dock den som är intresserad att läsa hela Cervenkas bok, den är mycket läsvärd och skriven på ett underhållande och lättsamt sätt, även om ämnet är ytterst allvarligt. Avslutningsvis följer mina egna reflexioner från ett monetärdemokratiskt systemperspektiv.

Under de åtta år som gick sedan krisen briserade 2008 steg arbetslösheten enligt Cervenka till nattsvarta nivåer och tillväxten hämmades starkt med hög arbetslöshet, utslagning och fattigdom som följd. En central stimulansåtgärd för att få fart på hjulen är att sänka räntorna vilket gör det billigare att låna som i sin tur är tänkt att få folk att starta verksamheter, som i sin tur anställer folk, som därmed får jobb, som gör att arbetslösheten sjunker och att det tillverkas en massa varor och tjänster, som är detsamma som att tillväxten ökar igen. Högre levnadsstandard för alla. Grundläggande klassisk ekonomisk teori. Ett problem bara: Denna gång har det inte hjälpt. Varför?

Riksbankens mål är sedan 90-talet ”prisstabilitet” vilket översätts till 2% inflation, dvs. att priser inte får öka mer än 2% i snitt. Men man vill inte heller ha lägre inflation då det inte heller är bra, med stagflation som yttersta tillstånd, då både priser och löner faller. Och eftersom det inte har hjälpt att sänka räntan denna gång, av orsaker som Cervenka återkommer till, har Riksbanken bara fortsatt sänka till 0% och t.o.m. till negativ ränta. Varför? För att ”ränteratten” är det enda vredet som finns på Riksbankens kontrollbord. De har inget annat. Och när ekonomin inte kommer igång gör man därför det enda man kan – man vrider ratten lite till och alltså t.o.m. förbi nollan och hoppas på det bästa. För detta har inte provats någonsin förr. Cervenka nämner att Bank of England redde ut detta grundligt och de kom fram till att inte på 5000 år finns det några tecken på att negativ ränta tillämpats i världshistorien. Ingen vet vad det kommer att innebära. Vi lever i ett gigantiskt experiment med vanligt folk som försöksdjur menar författaren.

Med denna låga ränta är det dock en verksamhet som går på högtryck även om inte produktion av varor och tjänster reagerat nämnvärt – fastighetsmarknaden. Eftersom det är billigt att låna köper folk dyrare och dyrare hus och lägenheter. Priserna pressas upp i budgivningen eftersom folk vågar sträcka sig lite till. I december 2011 kostade en lägenhet i centrala Stockholm på 80 kvm 4,3 miljoner. I september 2016 var folk villiga att betala 7,3 miljoner, alltså 3 miljoner mer, för samma lägenhet. Stefan Ingves pratar om att Riksbankens normala ränta bör ligga på runt 4% vilket leder till boräntor på runt 6%. Det motsvarar i nuläget med vanliga bostadsköp på runt 4 miljoner en extra kostnad på 15 000 kr (före ränteavdrag) per månad. Hur många familjer klarar det? (Se även min recension av Bengt Ericsons bok ”Den nya överklassen” i vilken författaren påvisar den mycket låga buffert svenskarna har). Sedan har vi aktiebörsen med i ekvationen. Varje gång de senaste åren då det kommit tecken på att fler jobb skapats och att räntorna kanske kommer att höjas har börserna fallit. Cervenka tolkar beteendet i klartext: ”Vi skiter i arbetslöshet eller en ekonomi som harvar på i ett halvapatiskt tillstånd, bara vi kan fortsätta låna gratis!” vilket håller alla centralbanker gisslan. De väljer hellre en skenande bostadsmarknad och framtida fastighetskrasch än att sänka börsen idag.

Och denna selektiva blindhet är inte ovanlig. 2006 skrev ekonomen Frederic Mishkin, blivande höjdare i Federal Reserve, en rapport som berömde den Isländska ekonomins stabilitet. Sommaren 2008 skrev Internationella Valutafonden (IMF) samma rosiga ord där Islands framtidsutsikter beskrevs som ”avundsvärda”. Tre månader senare var kollapsen ett faktum. Inne i bubblan håller man för öronen och ser allt som normalt, för det är det man vill se. Gällde också för Lehman Brothers som kort före sin konkurs fortfarande hade högsta kreditvärdigheten AAA.

Cervenka visar hur politiker står mot Riksbanken. Ingen politiker vill ta impopulära beslut, det vinner man inga val på, så man prokrastinerar och skjuter det olustiga på framtiden. Under tiden lämnas Riksbanken med två dåliga alternativ: Sätta låg ränta för att stimulera den dåliga tillväxten och ge folk jobb, eller höja räntan för att förhindra en kommande fastighetskrasch. Riksbanken har alltså valt förstnämnda.

Men alla är inte förlorare. Bubblan ger vinst för vissa enligt Cervenka. Störst på bolån i Sverige är Swedbank via dotterbolaget Swedbank Hypotek med en miljon kunder och en marknadsandel på 25%. Avkastningen har ökat från 7% år 2010 till 19% 2015. Nordea Hypotek hade 2015 en avkastning på 26%. Handelsbanken via dotterbolaget Stadshypotek hade samma år avkastning på 24%.

Författaren beskriver hur man kan få stora och snabba rikedomar i finansbranschen, vilket har lett till tveksamma lojaliteter hos politikerna. De politiker som ska utöva tillsyn byter sida när de senare byter jobb. Thomas Östros, näringsminister, blev sedan vd för Svenska Bankföreningen. Förre finansminister Per Nuder arbetar åt Wallenberg EQT, Erik Åsbrink, också finansminister, blev rådgivare åt investmentbanken Goldman Sachs, förre näringsminister Björn Rosengren jobbar åt investmentbolaget Kinneviks, Anders Sundström på Folksam och Swedbank, förre statsministern Göran Persson har uppdrag för bl.a. riskkapitalbolaget Valedo. Bankföreningens nuvarande vd (2017) Hans Lindberg har förflutet som moderat statssekreterare, Peter Norman gick våren 2016 in i Swedbanks styrelse, tidigare finansmarknadsminister. Förre finansminister Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt jobbar nu åt globala storbanker.

Finns det markörer för när en krasch kommer? Stephen Cecchetti och Enisse Kharroubi på tankesmedjan Bank for International Settlements (BIS) visade i en rapport 2012 att när privata bankkrediter (lån) överstiger 90% av BNP (samlade värdet av producerade varor och tjänster) ökar risken för en krasch markant. Vid den stora kraschen på 90-talet i Sverige låg siffran på 193%. År 2013 hade vi passerat 130% enligt världsbanken. I England gick siffran från 50% på 70-talet till 500% före finanskrisen 2008.

Varför funkar inte normal räntesänkning längre? En förklaring tros vara överdrivet sparande, fler äldre, kroniskt dålig efterfrågan i västvärlden, obefintlig vilja till att investera och ta risker. Men Claudio Borio, chefsekonom på BIS menar att det är den stadigt ökande skuldsättningen som är orsaken: Snabb kreditexpansion leder till kriser, när de slår till möts de med lägre räntor, som stimulerar till att låna ännu mer. Nästa kris leder till ännu lägre räntor, som leder till ännu högre skulder. Räntor är med detta synsätt inte bara en spegel av ekonomin utan självuppfyllande genom att de förvärrar det som skulle lösas (läs även den fördjupande artikeln om denna mekanism). Till slut sitter systemet fast i en fälla där det inte går att höja räntan, som i exemplet ovan med extra kostnad på 15 000 kr per månad för en normal familj, vilket skulle tvinga dem i personlig konkurs och miljoner andra med dem.

Författaren tar upp systemfelet i kapitalismen med ett tydligt exempel: Mellan 2008-2013 ökade skulderna i G7-länderna med 18 000 miljarder dollar. BNP steg med endast 1000 miljarder. Vi har ett system som inte bara kräver hög skuldsättning för att skapa ekonomisk tillväxt, utan ständigt stigande skuldsättning. Adair Turner, tidigare chef för brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen, FSA: ”Detta måste vara fel, detta måste vara farligt.”

Cervenka belyser ett annat symtom på ett ekonomiskt system i kris: Mängden regler. Det regelverk för bankväsendet som kallas Basel III innehåller 60 000 sidor när det formuleras i detalj. Det motsvarar 30 000 – 50 000 rutor i upp till 60 olika formulär som banker måste fylla i. Implementeringen motsvarar 70 000 heltidstjänster enligt en del beräkningar.

Cervenka avslutar där han börjar: på Island. Detta lilla örike har bestämt sig för att göra något åt alla dessa för folket livshotande problem och har fängslat de ansvarig bankchefer som tvingade in islänningarna i många års svångremspolitik och mer eller mindre uttalat armod. Hreidar Mar Sigursson dömdes i december 2013 till 5,5 års fängelse. I oktober 2016 dömdes han och andra av hans chefskollegor för ytterligare brott i samband med bankens kollaps 2008. Totalt har 26 f.d. bankhöjdare på Island dömts till fängelsestraff på sammanlagt 74 år och processerna fortsätter. Island gick sin egen väg och lät sina banker falla till skillnad från resten av världen som räddat dem då de ansetts too-big-to-fail. 2012 tillsatte Islands parlament en utredning som skulle reda ut hur bankväsendet kan reformeras för att samma sak inte ska kunna hända igen. I mars 2015 presenterade utredaren Frosti Sigurjonsson sin slutsats: avskaffa privata bankers rätt att skapa pengar. Rapporten fick positiva omdömen i internationell finanspress, bl.a. The Economist. ”Skapandet av pengar är alldeles för viktigt för att överlåtas enbart till banker”, säger han. Om det lyckas kan Island bli ett föredöme för resten av världen, skrev The Economist.

Monetärdemokratiska reflexioner

Cervenka beskriver i sin bok en mängd problem med kapitalismen som system. På en mängd fronter finner vi ekvationer som saknar lösning, t.ex. ovan beskrivna sits för Riksbanken som tvingas offra hela befolkningsgrupper med sitt trubbiga räntereglage. Alla grupper kan inte ges ett normalt ekonomiskt liv samtidigt. Enligt monetärdemokratin (MD) bör analysen emellertid tas ett steg till och fastställa det faktumet att räntepengar inte ens existerar. Det som inte har skapats kan omöjligt existera. Pengar skapas när ett lån skapas, men inte när en ränta skapas. Ränta är därför enligt MD fiktiva, eller tänkta, pengar. När räntor ska betalas sker detta genom att konkreta skapade pengar används, alltså egna eller andras lån. Men eftersom systemet innehåller fiktiva pengar som aldrig skapats, men som ändå ska betalas, leder detta till det som i MD beskrivs som den inbyggda penningbristen.
Alla problem som Cervenka skarpsinnigt belyser i sin bok kan enligt MD kokas ner till en gemensam nämnare, ett gemensamt rotproblem: Penningbrist. Om folk inte hade penningbrist skulle de inte vara rädda för att spendera dem. Företag skulle inte vara rädda för att investera. Stater skulle inte tveka att starta nödvändiga infrastrukturprojekt eller tillse god social eller polisiär ordning.

Hur mycket pengar finns det? Eftersom alla kopplingar till fysisk resurs i stil med Bretton-Woods har slopats sedan årtionden är pengar bara siffror på datorskärmar. Den största siffran är oändligheten och alltså finns det numera oändligt mycket pengar. Pengar är sålunda i den särställningen jämfört med andra resurser som mat, råvaror etc. att de är en outtömlig resurs. Det finns alltså inga matematiska hinder för att alla privatpersoner, företag eller stater skulle kunna få alla pengar de behöver vid varje given tidpunkt.

Hur kan detta göras utan hyperinflation? Genom att alla pengar som behövs tillverkas och distribueras i ett penningkretslopp. Detta implementeras i mjukvara som ett nytt banksystem i Riksbanken där alla privatpersoner och företag får ett konto, privatkonton och företagskonton. Dessa beläggs med en maxnivå över vilken allt överskott återvänder till Riksbankens penningbuffert. Privatpersoner och företag har i kraft av denna struktur vid varje given tidpunkt tillgång till alla pengar de behöver, är alltså ekonomiskt oberoende i ordets djupaste mening. Pengar likställs med annan livsviktig infrastruktur som vatten t.ex. När vi behöver vatten hemma öppnar vi kranen så kommer det. Allt överflödigt vatten häller vi ut ner i avloppet. På samma sätt ansvarar Riksbanken för att pengar alltid finns på betalkortet när vi behöver det.

Poängen är denna: Varför se pengar som en bristvara när det i realiteten är en oändlig resurs? Detta ändrade synsätt löser hela kapitalismens flora av problem som Cervenka skarpsinnigt klarlägger. Kanske vore något för de handlingskraftiga Islänningarna att fundera över?

Alla detaljer kring den monetärdemokratiska samhällsarkitekturen och dess konsekvenser finns i boken.

Bokrecension: Den nya överklassen av Bengt Ericson

Den nya överklassen
En bok om Sveriges ekonomiska elit
Av Bengt Ericson

Bengt Ericson har varit ansvarig utgivare för Dagens Industri, chefredaktör för Veckans Affärer och mångårig korrespondent i London och New York. 1991 tilldelades han Stora journalistpriset för sin grävar- och berättarförmåga. Han har tidigare gett ut 8 böcker. Den nya överklassen gavs ut 2010.

”Fredagen den 11 april 2003 klämtade klockan slutgiltigt för den gamla överklassen.” Så inleder Bengt Ericson ett kapitel i ovanstående bok. Nämnda årtal hade den svenska adeln existerat i ca 700 år, alltsedan 1280 då ett antal storbönder förband sig att ställa upp med stridshästar och ryttare ifall det skulle påkallas av kungen i händelse av yttre hot. I gengäld befriades de från skatt, böter och andra ting som vanligt folk var underställda och blev med detta en ny förnäm och priviligerad samhällsklass – adeln. Denna överklass tillskansade sig allt mer förmåner genom mindre nogräknade metoder, via juridik och ämbetsmannaskap. Så fick t.ex. Bo Jonsson Grip hela Finland i förläning i slutet av 1300-talet efter diverse manipulation och korruption bakom kulisserna och ägde vid sin död inte mindre än femtonhundra gårdar spridda över nio län. Kampen mellan kungamakten och adeln böljade fram och tillbaka genom århundradena med adelns kulmination i överdåd, lyx och överflöd genom de enorma landegendomarna under 1600-talet. Då ägde adeln genom 20 familjer mer än 60% av Sveriges areal och frossade i ”storslagenhet, förgylld pompa och överlastad yppighet” som historikern Peter Englund har beskrivit det. Men därefter började adelns fall genom Karl XI:s reduktion som tog tillbaka hälften av deras landområden, med slott och allt, till kronan och under 1700-talet skrevs den första tryckfrihetsförordningen till förmån för folkstyre. Gustav III gjorde sig enväldig genom att liera sig med de ofrälse, alltså icke-adeln, vilket han emellertid fick betala ett högt pris för. Han blev mördad 1792 men hade då redan brutit upp många av adelns privilegier, bl.a. fick ofrälse män tillgång till att sitta i den nyinrättade Högsta domstolen som vi har än idag. Vad som hände sedan kan man få en detaljerad beskrivning av i min bok i avdelningen om Sveriges demokratisering och år 2003 slogs alltså sista spiken in i adelns likkista. Då upphävdes det sista formella privilegiet för den gamla överklassen och allt som återstod var de nu föråldrade adelsfamiljernas namn, ett borttonande eko av en svunnen tid.

Bengt Ericson beskriver i sin bok den nya överklass som numera tagit över taktpinnen efter den gamla. Det är inte längre formella lagstadgade privilegier som utmärker dem utan istället en slipad förmåga att göra affärer inom det samhällssystem vi kallar kapitalismen. Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström menar (2007) att den rikaste procenten av svenskar sitter på mer än 40% av de samlade förmögenheterna i landet, detsamma som 2 700 miljarder kronor. Då räknas även utlandsboende svenskar med som Ingvar Kamprad, familjen Rausing, EF:s ägare Bertil Hult, IT-entrepenören Niklas Zennström (skaparen av Skype) och finansmännen Erik Penser och Gerard De Geer. Detta är en större andel än t.o.m. i kapitalismens högborg USA.

Det som utmärker Sverige är enligt Ericson att väldigt många av dagens stenrika familjer har börjat från enkla förhållanden och byggt upp sin förmögenhet genom hårt arbete, som Kamprad t.ex. vilket ses med gillande av svenskarna. Den som slitit hårt förtjänar pengarna resonerar man. Det märks genom den formliga folkstorm som erupterade efter att Dagens Nyheter granskade Kamprads avancerade skatteplanering. Ingen får ifrågasätta sinnebilden av den snåle Kamprad som skapar billig heminredning för folket och som trots sin framgång lever enkelt och spartanskt. Då känner de inte till Kamprads enplansvilla på 435 kvm med en strålande utsikt över Genevesjön och Alperna, värt omkring 30 miljoner kronor. Eller den småländska herrgården invid sjön Möckeln med skog och åkermark på 25 hektar, prislapp okänd. Eller fritidshuset på Falsterbonäset i Skåne, vackert inbäddat i ljung och granne med havet och golfbanan. Prislapp ca 9 miljoner.

Ericson granskar i kapitel efter kapitel hur ”rikingarna” som han kallar dem bor, hur de semestrar och hur de roar sig. Det är en smått raljerande berättelse med glimten i ögat men med en kritisk underton. Står deras ofantliga rikedomar verkligen i proportion till den samhällsnytta de bidrar med, frågar han sig? Han gör fördjupade porträtt av 5 rikingar: Melker Schörling, Bertil Hult, Stefan Persson, Gerhard de Geer och Ingvar Kamprad. Hur de växte upp och vägen till stormrikhet. Han spränger in kapitel med hur rikingarna uppfostrar sina barn – här kommer de famösa internaten in som Lundsberg – vidare till de sociala stereotyperna och koderna alla rikingar måste behärska, påläggskalvarna som vill upp och kretsar kring dem, den narcissistiska läggningen som de flesta har enligt författaren (även om det finns ljusskygga doldisar), hur de ägnar sig åt välgörande ändamål, konst och sponsring samt avslutar med att zooma ut och ge en reflekterande helhetsbild av det nya klassamhället.

Ett exempel på koder som måste behärskas är när det drar ihop sig till jakt. Den ovane nyrike nybörjaren får inte göra misstaget att komma i nyinköpt jaktmundering. Den måste se använd ut, och helst ha gått i arv. I brist på detta får man ta till sandpappret och att trampa ner byxorna i gräset här och där. Och ve den som blandar ihop keps och hatt. Drar man fel skämt om drevkarlar får man sitta kvar i bussen.

De mindre skämtsamma aspekterna tar författaren upp i slutkapitlet ”Det nya klassamhället” där han beskriver hur den 19-årige Falun-gymnasisten beväpnad med ett järnrör och helt omaskerad rånar en bensinmack. Han känns genast igen men får med sig några sedlar som han springer hem med till sin mor och försvinner därefter från bostaden. Han grips kort därpå och svarar i förhör att han var desperat. Hans studiebidrag hade gått till att betala räkningar och att alla resurser nu var uttömda. ”Ska det vara så, att det inte finns pengar till mat?” frågade han förhörsledaren. Fattigdomen ökar i Sverige. Arbetslösa utan A-kassa, ensamstående mammor på deltidsjobb, unga utan arbete. Socialbidragen skenar, särskilt i mindre industrisamhällen, utbetalningarna ökar med 30-40% på sina håll. Enligt kommunerna ökar det ekonomiska biståndet mer än dubbelt så fort för unga under 25 år som för medborgarna i allmänhet. SMS-lånen skördar allt fler offer bland unga som hamnar hos Kronofogden, men finns även bland äldre. Kyrkans stödfunktioner har dramatiskt mer att göra. Tusentals människor som inte har mat för dagen eller kan betala räkningarna, ensamstående, långtidssjuka, arbetslösa, unga vuxna.

Enligt SCB har mer än 2 miljoner svenskar inga finansiella tillgångar överhuvudtaget, sparande inräknat. En knapp miljon har max 9000 kronor i sparkapital. Ytterligare en knapp miljon har ett sparkapital på 10 000 – 24 000 kronor. Det innebär i realiteten att 4,1 miljoner svenskar, nästan halva befolkningen, saknar ett reellt personligt skyddsnät.

År 2006 kom första rapporten från Luxemburg Wealth Study, ett samarbetsprojekt mellan myndigheter i 9 länder – USA, Kanada, Cypern, Italien, Tyskland, Storbritannien, Sverige, Norge och Finland – där det framgick att svenskarna var klart fattigast i gruppen. Trots skapliga medelinkomster finns inget kvar i slutet av månaden. Svenskarnas medianförmögenhet (mittersta värdet om man räknar upp dem i stigande skala) är mindre än hälften av finnarnas, knappt en fjärdedel av britternas och inte ens en sjättedel av italienarnas. Inget annat land har heller så många hushåll som saknar besparingar överhuvudtaget. Tidningen Neo konstaterade att miljoner svenskar får sina finansiella tillgångar fördubblade en gång i månaden. När lönen betalas ut. Man lever på gränsen.

Författaren är kritisk till Sveriges exceptionellt höga skatter och ser det som en av förklaringarna till detta läge. Genomsnittssvensken betalar 6,8 miljoner kronor i skatt och får tillbaka 5,6 miljoner. Man måste bli över 90 år för att nå ”break-even”, alltså att ha fått tillbaka lika mycket som man betalat. En annan upptäckt som gjordes i Luxemburg Wealth Study var värdet av den s.k. Gini-koefficienten. Denna är ett mått mellan 0 och 1 där 0 innebär att förmögenheten är helt jämnt fördelad mellan medborgarna och 1 att den är maximalt ojämnt fördelad. USA, kapitalismens högborg, har ett Gini-värde på 0,81. Sverige har 0,89. Alltså är förmögenhetsklyftorna högre här än i USA och nära maxvärdet.

Många har nog inte koll på siffrorna men har känt intuitivt att något gått snett i det svenska folkhemmet. Författaren menar att folk har fått höra under en mansålder att folkhemmet med sin välfärd kräver sina solidariska uppoffringar och man har snällt betalat över 30% i skatt och stretat vidare. Men det som hände bakom kulisserna var att man var med om att bära fram en allt girigare överklass och detta med den politiska klassens tysta, eller åtminstone aningslösa, medgivande. ”Tala om att ha blivit lurad” är författarens konklusion. Detta ska ställas mot rikingarnas inkomster, som t.ex. klädkedjan H&M:s ägare Stefan Persson som våren 2009 fick ut svindlande 4,7 miljarder (ja, det står rätt: miljarder, inte miljoner) och prognosen säger att det kommer att fortsätta så varje år framöver.

Varför har det gått så snett? Samhället har avfolkats på aktieägare av kött och blod och ersatts med stora institutioner som banker, försäkringsbolag och pensionsfonder, en värld där kompisar gör affärer med kompisar, där de ekonomiska anspråken ständigt växer, där stor energi läggs på att försvara ”adelsbrev” som det bisarra systemet med A- och B-aktier (se del 4 av min bok kring dessa). En mycket farlig utveckling enligt författaren, och citerar John Locke:

”Redan John Locke, liberalismens fader, slog fast att makten bara är legitim så länge den har individernas förtroende och samtycke. De enskilda underordnar sig överheten för att ingå i en statsbildning, som ger struktur och säkerhet tillbaka. På det viset upprättar parterna ett kontrakt, som hela samhället vilar på. Det bygger på ömsesidig tillit och på att ingen part missbrukar sin ställning. De senaste årens belöningsexcesser och bonusskandaler indikerar att näringslivseliten inte anser att den behöver bry sig om detta samhällskontrakt. I dåliga tider kan de avskeda sina medarbetare och själva få miljonbonusar som tack. I goda tider får de ännu mer. Bankvinster privatiseras, medan förluster ska förstatligas. Likgiltigheten inför vanliga människors villkor står i omvänd proportion till den egna uppblåstheten. Kontraktet håller på att vittra sönder.”

Monetärdemokratiska reflexioner
I en monetärdemokrati upphör samtliga samhällsklasser att existera eftersom alla människor jämställs som ekonomiskt oberoende. Pengar tillverkas allt efter behov i kraft av penningkretsloppets dynamik. Det Ericson beskriver i sin bok är kapitalismens inbyggda penningbrist och hur en liten slipad affärselit lyckas erövra pengarna från övriga, den stora massan, med lagliga metoder enligt samhällets nuvarande definitioner (Åtminstone officiellt. Det var mycket nära att Peter Wallenberg åtalades för trolöshet mot huvudman, enligt Ericson). I en monetärdemokrati utnyttjas däremot det matematiska faktumet att pengar är en oändlig resurs eftersom de i realiteten bara är siffror på datorskärmar och transformeras därför till att bli en lika självklar infrastruktur för människors normala liv som vatten är. Pengar är för den mänskliga samhällskroppen vad blod är för den enskilda människokroppen. De är bärare av livskraft. Och lika lite som en människokropp kan undgå sjukdom och undergång om allt blod ansamlas i vissa delar på bekostnad av övriga delar kan samhällskroppen det när det gäller pengarna. Även här måste dess ”blod” cirkulera till alla dess celler, människorna, i ett fullkomligt blodomlopp – penningkretsloppet. Detta är kärnan i den monetärdemokratiska samhällsarkitekturen. Övriga strukturer och detaljer finns i boken för den intresserade.

Nya upplagan publicerad

Nu är nya upplagan publicerad! Den innehåller allt material från de båda första utgåvorna i omarbetad och uppdaterad form samt en mängd nytt material, som kommunicerats i förra nyhetsbrevet, så man kan säga att det är tre böcker för priset av en. Boken innehåller totalt 397 sidor inbunden med hårdband.

Det nya materialet är en encyklopedi med ca 500 centrala ord där varje ord kommenterats med en kort analys hur monetärdemokratin kommer att påverka.

Priset i internetbokhandeln ligger runt 285 kr med en leveranstid på 5-8 dagar men det går också bra att beställa direkt från förlaget för 270 kr fraktfritt. Vill du göra det går det bra att svara på detta nyhetsbrev eller mejla till order@averbis.se. Ange då ditt namn och adress och hur många böcker du vill ha och betala in pengarna till bankgiro 651-1125. Du får bekräftelse via mejl och leveransen skickas omgående så snart vi ser betalningen och upplagan har levererats från tryckeriet, vilket sker inom de närmaste 4 dagarna.

Hoppas denna nya utgåva kan bidra med positiv energi i en orolig värld genom att visa att ett humant samhällssystem faktiskt är möjligt – humanitetens ekonomi.

Trevlig läsning i höstrusket!

Mänsklig integritet #MeToo

Man och kvinna. Vad är skillnaden? Båda har två ögon, två öron, en mun, två armar, två njurar och en ryggrad. Ja, t.o.m. två bröstvårtor finner vi hos båda könen. De sexuella organen utgår från samma kärna hos fostret där de hos mannen blir testiklar och hos kvinnan äggstockar. Denna lilla skillnad mellan könen styrs av en enda kromosom av alla våra 23 stycken par. Kvinnan har två X-kromosomer och mannen en X och en Y i det sista paret.

Hur kan då denna lilla ynkliga skillnad i vårt DNA göra att halva mänskligheten inte känner sig behandlad på samma sätt som den andra halvan?

Jag såg ett program en gång om en kvinna i överordnad position på ett företag som berättade att hon hade problem att bli respekterad som chef när hon var ny i rollen trots att hon hade den formella positionen. Manliga underordnade ignorerade hennes direktiv. Hon fick då följande råd från en erfaren kvinnlig chefskollega: ”Ta på dem”. Och när hon gjorde det samtidigt som hon gav direktiv blev hon plötsligt respekterad som den överordnade hon var. Varför? Jo, den psykologiska och känslomässiga effekt det har när någon kommer intill en och går inom ens egen privata zon, som börjar några decimeter meter från huden, skapar automatiskt respekt. Det är bara en överordnad som har rätt att komma inom den privata zonen och ta på en underordnad – inte tvärtom. Hur ofta hör man att en anställd lägger armen om axlarna på sin chef under lönesamtalet?

Den som går över nämnda privata gräns anser sig alltså vara överordnad den andra. I ovanstående fall använde den kvinnliga chefen ett respektfullt grepp genom att lägga handen på t.ex. armen eller axeln vilket var starkt nog. Men ju mer intimt område som berörs desto större blir signalen om överordning. Skulle hon stuckit in tummen i kollegans mun eller tagit tag om hans könsdelar hade hon gått över nästa gräns innanför den privata som är den intima.

Så varför gör då den manliga halvan av mänskligheten detta mot den kvinnliga i så stor utsträckning? Ja, med ovanstående logik för att de anser att de är överordnade kvinnorna i sådan grad att de t.o.m. tycker att de har rätt till deras intima zon utan att be om lov. Om man anser att man har fri tillgång till någon annans intima zon är det detsamma som att anse sig äga denna som en privat ägodel, som man kan göra som man vill med.

Men var finns den formella rätten? Är mannen chef över kvinnan så till den grad att han har tillgång till hennes intima zon, som en slags diktator eller haremssultan? Var står det skrivet? Ingenstans. Svaret finns i historien. I årtusenden har mannen tagit det han vill ha med makt utan att fråga om lov tack vare hans större kroppsliga styrka på det mest inhumana vis. Och är det inte ett tecken på bristande medkänsla med kvinnan som gör detta beteende möjligt? Den som överträder den intima zonen kan inte leva sig in i hur obehagligt det är att uppleva detta. Den man som gör det borde leva sig in i kvinnans situation och se ut genom hennes ögon – känna vad hon känner. Och därefter lägga till känslan att ingen bryr sig när hon påtalar saken. Rättsväsendet lägger anmälningar systematiskt på hög för att det inte är prioriterat att utreda vilket innebär att hon får finna sig i att detta område är laglöst land, att det bara är en tidsfråga innan någon på nytt tafsar eller gör andra verbala eller fysiska överträdelser av hennes intima zon och mänskliga integritet. Detsamma gäller självklart åt andra hållet också men statistiken talar här sitt tydliga språk. Kvinnor överträder andras privata och intima zoner i försvinnande liten utsträckning jämfört med män.

För det är det saken handlar om – mänsklig integritet. Både mannen och kvinnan är till 99,99% identiska om man ser till vårt DNA och ingen har någon slags kosmisk rätt till överordning över den andre. Ska vi leva i fred på samma planet måste vi ge energi till varandra, inte ta. Och en av de starkaste formerna av energigivande är att ge någon respekt och integritet.

Det är dags att vi män lägger den mörka forntiden bakom oss och tar steget in i framtiden där kvinnan är vår självklara jämlike – för det är det hon är. Monetärdemokratin löser upp alla former av över- och underordning rent ekonomiskt mellan människor och det är inget litet fält. Den som är ekonomiskt beroende har svårt att beskydda sin privata och intima zon, det är exemplet med Harvey Weinstein och Angelina Jolie, Gwyneth Paltrow, Ashley Judd och Cara Devigne tydliga exempel på.

Ny utgåva av Monetärdemokrati

Första boken Monetärdemokrati – En ny human världsordning gavs ut 2015 och beskrev grunderna i den nya monetärdemokratiska samhällsarkitekturen. Uppföljaren Monetärdemokrati – Växelverkan med kapitalismen och vägen till det penninglösa samhället gavs ut 2016 och presenterade lösningar på hur monetärdemokratin kan växelverka med kapitalismen under en övergångsperiod då dessa båda system samexisterar.

Inom ett par veckor kommer en tredje och sista samlingsbok att publiceras som innehåller båda dessa böcker samt en mängd nytt material. Detta nya material går på djupet i detaljerna och tar ner beskrivningen på ett vardagligt plan genom att presentera ett destillat av hela svenska akademins ordlista. Alla 125,000 ord i det svenska språket har analyserats och kokats ner till ca 500 kärnbegrepp som berörs av monetärdemokratins införande. För varje begrepp har en kommentar gjorts kring hur monetärdemokratin kommer att påverka och hur människors vardag förändras. Denna del har kallats Encyklopedin och är en genomgång i bokstavsordning av nämnda ord med en karaktär av reflexion. Tanken med detta nya material har varit att säkerställa att inga vitala kärnproblem eller konstruktioner i dagens samhälle har missats att hanteras i det monetärdemokratiska samhällsbygget och kan ses som en extra avslutande säkerhetskontroll.

Denna tredje och sista bok är alltså en uppdaterad samlingsbok som innehåller allt som har skrivits om monetärdemokratins kärna. Texten har kompletterats med en del nyheter och anpassats till en organisk helhet med en enda lång röd tråd, vissa fördjupningar har flyttats till nya appendix för bättre läsbarhet och boken har fått ett alfabetiskt index sist i boken med centrala nyckelord. Formatet har breddats till 17×24 cm hårdband med skyddsomslag för att erbjuda maximal hållbarhet genom många år och innehåller i detta format ca 400 sidor.

Detta är den slutliga utgåvan som kommer att bli standardverket om monetärdemokratin från författarens sida. Allt framtida nytt material kommer antingen att ges i form av artiklar eller andra kompletterande skrifter. Standardverket anses härmed fullbordat och kommer att få den slutliga titeln Monetärdemokrati – Humanitetens ekonomi och omslaget kommer att visa monetärdemokratins hjärta – det fullkomliga penningkretsloppet.

Boken kommer att finnas tillgänglig i internethandeln samt direkt från förlaget i begränsat lager som tidigare. Ett nytt nyhetsbrev kommer att skickas ut när publiceringen är klar med information hur man kan beställa.

ISBN: 978-91-7773-290-7

En jämförelse mellan monetärdemokratin och Positiva pengar

Abstract
De ekonomiska kriserna har varit mänsklighetens ständiga följeslagare sedan principen pengar uppfanns. Under 1900-talets globalisering och tekniska utveckling av datorer och elektroniska pengar har problemen intensifierats. Trots att många olika ekonomiska teorier och kontrollåtgärder har provats under detta århundrade har inte finanskrascherna kunnat undvikas utan är ständigt återkommande med allt större skadeverkningar på samhället. Utvecklingen av nya ekonomiska modeller fortsätter därför och två av dessa är Positiva pengar och monetärdemokratin. I denna artikel jämförs grundidéerna i dessa båda teoretiska ramverk. Slutsatsen är att Positiva pengar syftar till att förändra det befintliga systemet inifrån med dess egna begrepp och mekanismer vilket innebär att de djupaste grundproblemen inte kan åtgärdas. Monetärdemokratin tar ett steg till och föreslår ett helt nytt ramverk som likväl kan integreras fullt ut med det befintliga i samexistens så länge det behövs. Inom det nya systemet är alla ekonomiska kriser en omöjlighet eftersom deras djupaste orsak är eliminerad – penningbristen.

Bakgrund
Frederick Soddy var en engelsk forskare inom bl.a. radioaktivitet som även skrev om ekonomi i boken Wealth, Virtual Wealth and Debt (1926) där han argumenterade för den fundamentala skillnaden mellan äkta värden som hus, mat och energi gentemot de virtuella värdena pengar och skulder. Dessa idéer togs vidare av Irving Fisher (1935), Milton Friedman (1960), James Tobin (1987), John Kay (2009) och Laurence Kotlikoff (2010) samt har förespråkats av nutida framstående ekonomer på kända institutioner och tidskrifter som Financial Times och Bank of England. Den senaste inkarnationen i denna kedja benämns Positiva pengar eller synonymt Suveräna pengar och beskrivs på sajten http://positivemoney.org. Nedanstående sammanfattning är ett koncentrat av rapporten Sovereign Money – an Introduction av förespråkarna Ben Dyson, Graham Hodgson & Frank van Lerven från 2016.

Grundidéerna
Grundidéerna till systemförändringen i Positiva pengar är följande:

  1. Endast staten ska ha rätten att skapa pengar, via centralbanken.
    Staten upphör med att försöka styra ekonomin indirekt via styrräntan utan börjar istället skapa pengar direkt för att uppnå de övergripande ekonomiska målen.
  2. Pengarna sätts in på konton i centralbanken, inte hos affärsbanker.
    Dessa konton benämns Transaktionskonton (TK) och innehåller endast centralbankspengar. Förutom dessa finns Investeringskonton (IK) som skapas av affärsbankerna. Privatpersoner och företag flyttar pengar från sina TK till IK för att investera, t.ex. för att få ränta på pengarna eller för att investera på annat sätt genom finansiering av någon verksamhet. En tröghetsfaktor införs som gör att man inte kan röra pengarna på IK förrän efter en viss tid. (En detaljerad genomgång finns senare).
  3. Staten fortsätter att styra de övergripande ekonomiska målen.
    Idag är det vanligt att det övergripande ekonomiska målet är ”prisstabilitet”, vanligen definierat som ett inflationsmål på 2% för att främja tillväxt och sysselsättning. För att påverka hushållens och företagens lånande och sparande skapar alltså centralbanken pengar direkt istället för indirekt.
  4. Centralbankens styrelse fortsätter påverka ekonomin
    Centralbankens styrelse beräknar som idag den efterfrågan som är i samklang med det övergripande ekonomiska målet. För att stimulera denna efterfrågan skapas pengar direkt och förs ut i samhället. Detta sker genom fyra kanaler:

    1. Direkta utbetalningar till alla medborgare.
    2. Öka statens spendering av pengar.
    3. Minska skatter. De nya skapade pengarna används för att täcka de minskade skatteintäkterna.
    4. Indirekt finansiering av lån till företag via affärsbanker.

Genom dessa åtgärder stimuleras viljan hos privatpersoner och företag att spendera pengar vilket medför ökad efterfrågan som i sin tur medför ökad sysselsättning och tillväxt. Ett absolut villkor är att åtgärderna endast riktas mot äkta värden och inte virtuella värden, i Soddys terminologi: Husbyggande, energiproduktion, jordbruk osv. och inte till spekulation på finansmarknaderna.

Det nuvarande ekonomiska systemet
Enligt Positiva pengar ska det nuvarande ekonomiska systemet förstås på följande sätt:

  1. 97% av alla pengar i samhället är elektroniska pengar på affärsbankskonton.
  2. Endast 3% är sålunda fysiska pengar, sedlar och mynt, som skapas av centralbanken.
  3. Affärsbanker skapar elektroniska pengar när de skapar ett lån till en kund:”När en bank skapar ett lån, till exempel till någon som ska ta ett lån inför ett husköp, gör de normalt inte det genom att överlämna tusentals pund i sedlar. Istället krediteras kundens bankkonto med en insättning lika stor som huslånet. I det ögonblicket skapas nya pengar.” (Bank of England Quarterly Bulletin, 2014 Q1)
  4. I det omvända fallet då lånet amorteras av kunden förstörs pengarna:”Precis som att ett nytt lån skapar nya pengar så förstörs pengar när lånet betalas tillbaka. Banker som skapar lån och konsumenter som betalar tillbaka dem är de mest betydelsefulla sätten på vilka bankdepositioner skapas och förstörs i den moderna ekonomin” (Bank of England Quarterly Bulletin, 2014 Q1)
  5. Rent legalt är bankdepositionerna som skapas på detta sätt ett löfte från banken att överföra centralbankspengar till kunden. Men rent praktiskt från kundens perspektiv är dessa bankdepositioner riktiga pengar. Det är ju dem man köper sitt hus med.
  6. Bankdepositionerna som skapas enligt ovan ”backas upp” av riskbärande finansiella tillgångar som lån, inteckningar och en liten del centralbanksreserver som förvaras på konton i centralbanken.
  7. Man skulle nu kunna tro att bankdepositionerna skulle gå upp och ner i takt med att värdet på den underliggande tillgången går upp och ner. Men bankerna lovar att alltid växla bankdepositioner mot fysiska centralbankspengar i förhållande 1:1. Alltså en elektronisk affärsbanksskapad krona mot en fysisk centralbanksskapad krona. Detta utmärker bankdepositioner från all annan form av kredit. Oavsett värdet på de underliggande tillgångarna kan alltid en elektronisk affärsbanksskapad krona växlas mot en fysisk centralbanksskapad krona.
  8. Att upprätthålla denna 1:1 växelkurs mellan bankdepositioner och kontanter skulle vara omöjligt utan betydande stöd från staten. Affärsbanker åtnjuter två sorters statligt stöd som inga andra vinstdrivande företag har:
    1. Likviditetsgarantier. Centralbanken lovar att de alltid kommer att låna ut pengar till affärsbanken om de behöver det. En sista garant om ingen annan vill låna ut till den.
    2. Kreditgarantier. Innebär att staten lovar att betala tillbaka bankdepositionerna om banken kraschar. Så trots att det ser ut som skulder hos privatpersoner och företag till affärsbanken innebär kreditgarantin att det djupast sett är statens skulder, och i sista hand skattebetalarnas. Finanskrisen 2008 när rader av banker runt hela världen gick omkull gjorde detta tydligt. Då gick staten (alltså skattebetalarna) in och räddade dem.
  9. Läroböcker på universitet lär ut att centralbankerna driver skapandet av pengar när de, baserat på politiska beslut, väljer att ”injicera” nya pengar i samhället. Affärsbankerna sägs sedan ”multiplicera” dessa pengar när de lånar ut dem till privatpersoner och företag.
  10. Positiva pengar menar tvärtom att det är affärsbankerna som driver skapandet av pengar. För att förstå det måste man se närmare på de två sätt som centralbanker skapar pengar på:
    1. Fysiska sedlar och mynt (3% av alla pengar). Centralbanken skapar dessa för att tillgodose behovet av uttag av fysiska pengar i bankomat och över disk.
    2. Centralbanksreserver. Detta är konton i centralbanken som innehas av affärsbanker. Centralbanken skapar pengarna på dessa konton och lånar ut dem till affärsbankerna via ett värdepapper, vanligen en statsobligation. Centralbanksreserver används som betalningsmedel mellan affärsbankerna (och vissa andra finansiella institutioner). När vanliga kunder, privatpersoner och företag, gör transaktioner mellan sig köas dessa upp av de globala betalningssystemen och totalen i varje riktning beräknas. Vid slutet av denna cykel överförs pengar från de centralbankskonton som har totalt sett utflöde till de som har totalt sett inflöde. Centralbanken skapar tillräckligt med centralbanksreserver för att uppnå det övergripande ekonomiska målet, som sagt vanligtvis prisstabilitet och inflation på runt 2%.
  11. Som ovan sagts skapas bankdepositioner när ett lån skapas och förstörs när de betalas tillbaka. Kontanter skapas av centralbanken för att möta behovet hos låntagarna att växla bankdepositionerna till fysisk form i bankomat eller över disk.
  12. Detta innebär att behovet att växla till fysisk form bara kan uppstå efter att en affärsbank har skapat en deposition när de skapar ett lån.
  13. Behovet efter centralbanksreserver uppstår som resultat av flödet i punkt 14.2, alltså djupast sett drivet av privatpersoner och företag som handlar med varandra. Även detta sker (till 97%) med hjälp av bankdepositionerna som skapas när ett lån skapas. Därför kan även behovet från affärsbanker efter centralbanksreserver bara uppstå efter att bankdepositioner skapats i ett lån.
  14. Av detta kan bara en slutsats dras: Det är affärsbankers utlåning som driver skapandet av pengar. Centralbanken agerar endast reaktivt som svar på affärsbankernas handlingar. Detta är det omvända flödet jämfört med vad läroböckerna på universitet säger.
  15. Den största delen av pengar som affärsbanker skapar som lån går till redan existerande tillgångar, främst fastigheter. De går inte främst till att ge nyskapande entreprenörer pengar till att förverkliga nya idéer som genererar nya arbetstillfällen åt människor. Av den totala utlåningen i England mellan 1997 – 2007 gick bara 8% utanför den finansiella sektorn. Av de 92% som då gick till den finansiella sektorn gick 51% till huslån (kontorsbyggnader och hem). En liten del av detta genererade nybyggnation och därmed nya jobb åt människor, men till största delen innebar det bara att huspriserna ökade, bidrog alltså till fastighetsbubblan.
  16. Positiva pengar anser därför att det moderna bankväsendet bör ses som enheter som skapar nya pengar för att finansiera köp av redan existerande tillgångar (som inte bidrar till BNP/tillväxt) snarare än som enheter som finansierar produktionsprocessen av äkta värden i samhället, återigen med Soddys terminologi.
  17. Affärsbanker är vinstdrivande företag vars primära produkt är skuld. De strävar efter att maximera utlåningen för att göra vinst på räntan på lånen de skapar. Men de har inget ansvar för de övergripande konsekvenserna på samhället i stort. Tack vare principerna i punkt 12.1 och 12.2 (likviditetsgarantier och kreditgarantier) blir de ändå räddade från undergång vid finanskriser. Makten hos affärsbankerna att skapa pengar genom att skapa lån är enligt Adair Turner, f.d. ordförande för Financial Services Authority i England, orsaken till finanskraschen 2007/2008.
  18. De instrument centralbanken och staten har för att motverka dessa finanskrascher är svaga och ineffektiva. Höjning av styrräntan förhindrade inte att bubblan sprack och man var också oförmögen att stimulera ekonomin efter krisen. Systemet har en inbyggd instabilitet eftersom ju mer vinster som görs desto mer kan lånas ut. Detta blir en accelererande skuldspiral.
  19. Är bättre reglering svaret? Efter varje kris hävdas det att läxan har lärts och att misstagen inte ska upprepas, men efter få år är nästa kris ett faktum. När det varit lugnt ett tag höjs röster från lobbyn att regleringar ska tas bort eftersom det inte finns några problem och att regleringarna därför är onödiga hinder. Positiva pengar anser att det nuvarande systemet är ohanterbart då det inte är – och inte kan vara – i samklang med det allmännas intressen. Man föreslår därför åtgärden att flytta makten att skapa pengar till en institution som är i det allmännas intresse.

Konsekvenser av det nuvarande ekonomiska systemet och Positiva pengars lösningsförslag

  1. Ett säkrare banksystem
    Transaktionskonton skiljs från investeringskonton. Normala betalningar mellan privatpersoner och företag sker via transaktionskonton som bara innehåller centralbanksskapade pengar. Det är dock fortfarande affärsbankerna som sköter transaktionerna mellan kontona då en centralbank inte kan hantera kundtjänst, utfärdandet av kreditkort, internetbank etc. för miljontals kunder (se nedan). Om en bank går omkull kan dess transaktionskonton lätt flyttas till en fungerande bank och betalningsinfrastrukturen fortsätter fungera via den nya banken. Idag fryser pengarna inne om en bank går omkull eftersom betalningsinfrastrukturen är kopplad till affärsbanken i sig. Med denna åtgärd skulle en affärsbank kunna offras och gå omkull utan att som idag kunna räkna med att bli räddad av staten och ytterst skattebetalarna.
  2. Ökad ekonomisk stabilitet
    När det är goda tider lånar affärsbanker gärna ut. Detta skapar större övergripande efterfrågan i samhället eftersom folk har pengar att spendera. Detta leder till större förtroende för framtiden och viljan att låna ut mer ökar ännu mer. Åtgärden att överföra makten att skapa pengar till centralbanken innebär att denna kan skapa mer pengar i dåliga tider och strypa penningmängd i goda tider för att agera förebyggande. Detta är inte möjligt idag med endast den svaga styrräntan som medel.
  3. Minska beroendet av skulder
    I det nuvarande systemet skapas nya pengar när nya lån skapas av affärsbanker. Centralbankerna försöker styra hur mycket pengar affärsbankerna skapar genom att ändra styrräntan. De sänker styrräntan för att försöka få affärsbankerna att sänka sin ränta så att folk vill låna mer och därmed få affärsbankerna att skapa fler lån och därmed skapa mer pengar. Dock innebär detta att centralbanken uppmuntrar till högre skuldsättning hos privatpersoner och företag. De senaste decennierna visar att hög utlåning behövs för att öka BNP. Men annan forskning visar att hög utlåning och därmed hög skuldsättning leder till finanskrascher. Det nuvarande systemet ger därför centralbankerna ett olösligt dilemma:

    1. För att öka BNP, vilket man vill, måste affärsbanker uppmuntras till hög utlåning och därmed sker hög skuldsättning hos privatpersoner och företag.
    2. Men hög utlåning och hög skuldsättning leder till finanskrascher.

Med Positiva pengar kan centralbanken skapa nya pengar och föra in dem i ekonomin utan att skapa skuld. Privatpersoner och företag behöver inte låna för att pengarna ska skapas och risken för finanskrasch undviks.

  1. Stödja den äkta ekonomin
    Som ovan sagts går ca 92% av alla nya skapade pengar (lån) till redan existerande tillgångar som fastigheter och spekulation. Effekten blir inflation i huspriser, ökad ekonomisk ojämlikhet (förmögenhet) och ökade levnadskostnader. Med Positiva pengar kan pengar istället skapas direkt till den äkta ekonomin utan ökad skuldsättning som inverkar positivt på BNP och äkta värden.
  2. Mer effektiv styrning
    I det nuvarande systemet har stat och centralbank endast räntan att styra med som enligt ovan inte fungerar effektivt. Genom att direkt skapa pengarna blir effekten större.
  3. Bättre statliga finanser
    All avkastning från penningskapandet går direkt till staten istället för som nu till affärsbanker.
  4. Billigare bostäder
    Som ovan sagts uppstår en uppåtgående spiral på bostadspriserna. När centralbanken skapar pengarna bör denna effekt minska då den inte har vinstintresse.
  5. Motverkar ojämlikhet
    Med prisspiralen kommer bara de rikaste och äldsta 10% av befolkningen ha råd med hus. Innebär också att de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Centralbanken skapar pengar som inte har ränta och detta motverkar ojämlikhet.
  6. Ökar demokratin
    Affärsbankernas styrelserum bestämmer vad som ska finansieras. I England bestämmer de 80 styrelsemedlemmarna i de fem största affärsbankerna i princip över hela Englands ekonomi. Dessa har inget demokratiskt ansvar för samhället. Dessutom är affärsbanker enda källan till nya pengar till ekonomin vilket sätter politikerna i ett beroendeförhållande till dessa. Med Positiva pengar stärks demokratin eftersom detta beroende försvinner och bankväsendets politiska makt minskar.
  7. Bättre hållbarhet miljömässigt
    Ekonomisk tillväxt går oftast ut över miljömässiga hänsyn. Eftersom det nuvarande systemet med nödvändighet skapar skuld tvingas stater att prioritera ekonomisk tillväxt för att hantera en ständigt ökande skuld. Med Positiva pengar minskar detta.

Betalningar och lån i Positiva pengar

  1. Alla betalningar i samhället sker uteslutande via transaktionskonton. Detta isolerar utlåning från betalning. Pengarna ägs av kontoinnehavaren men transaktioner sköts av affärsbanker. Bankerna erbjuder bara själva betaltjänsten men får inte använda kundens pengar till egen utlåning eller finansiering av egna investeringar. Kunden kan överföra sina pengar till banken (investeringskonto) för att spara mot ränta eller investera i riskbärande värdepapper (se nedan).
  2. Utlåning flyttar bara pengar, skapar inte nya.
  3. Inga statliga garantier enligt 12.1, 12.2.

Dagens banker blir med detta endast en mellanhand som erbjuder tjänsten att flytta pengar mellan transaktionskonton i centralbanken. Affärsbanker tillåts inte låna ut eller investera pengar på transaktionskontona. För att finansiera sin egen verksamhet tillåts de ta ut avgifter för att utföra transaktionerna och göra vinst på detta i konkurrens med andra affärsbanker.

Idag har affärsbanker konton hos centralbanken för sina centralbanksreserver. Dessa konton tas bort och affärsbanken får istället ett eget transaktionskonto med sina egna pengar (operativt konto). Kan även skapa ett eller flera IFA-konton (Investable Funds Account), här kallat fonder. Här hanteras bankens utlåning till investeringar. Fyra transaktioner sker här:

  1. Insättningar från transaktionskonton från de som vill investera i fonden.
  2. Utbetalning av lån till låntagaren, alltså den som affärsbanken investerar i.
  3. Inbetalningar av amorteringar plus räntan från låntagarens transaktionskonto.
  4. Återbetalning från fonden till transaktionskonton.

Nettovinster från ränteinbetalningarna överförs från fonden till bankens transaktionskonto. Banken kan också investera i sig själv genom att överföra pengar från sitt eget transaktionskonto (operativa konto) till fonden. Staten får också ett transaktionskonto i centralbanken, CGA (Central Government Account), här kallat statskonto.

Idag finns två typer av pengar:

  1. Bankdepositioner. Enligt ovan som skapas när banken skapar ett lån. Dessa används av privatpersoner och företag för att handla med varandra.
  2. Centralbanksreserver. Endast för banker när de betalar pengar mellan varandra eller till staten. Dessa pengar finns idag på centralbankreservkonton i centralbanken. Privatpersoner eller företag har inte rätt att inneha centralbankskonton idag och har inte tillgång till centralbanksreserver. En dubbel cirkulation av pengar sker alltså, en med bankdepositioner och en med centralbanksreserver.

Med Positiva pengar blir det bara en typ av pengar: centralbanksreserver på transaktionskonton. Privatpersoner och företag gör betalningar direkt med centralbanksreserver istället för att gå omvägen via affärsbanksdepositioner.

Investeringar och lån

  1. En bank skapar en investeringsfond enligt ovan (IFA-konto). Privatpersoner och företag överför pengar från sina transaktionskonton till fonden för att investera och hoppas på avkastning på sitt kapital. Banken lånar ut/investerar pengarna i fonden. Alla, inklusive affärsbanken, delar samma risk. Värdet på fonden går dock inte upp och ner med de underliggande tillgångarna som investerats i. Förluster absorberas av banken och förs inte vidare till kunderna/investerarna.
  2. Kunder/investerare får tillbaka sina investerade pengar + ränta. Undantag om fonden som helhet kraschar, se nedan. När pengar överförts till investeringskontot förlorar kunden access till pengarna under en viss tidsperiod. Hur lång denna tid ska vara sätts av staten.
  3. Konkreta pengar överförs dock inte till investeringskontot utan till bankens IFA (fonden) i centralbanken. Investeringskontot är därmed endast ett bokföringskonto för att hålla koll på värdet för den enskilde + ränta och avkastning. När banken investerar pengarna i fonden överförs (lånas) pengar från fonden till mottagarens transaktionskonto i centralbanken.
  4. Värdet på investeringskontot (bokföringskontot) får inte överföras till tredje part eller användas som betalningsmedel (inte fungera som ersättning för centralbankspengar).
  5. Fonden är riskbärare. Banken ansvarar för att det egna kapitalet kan täcka förluster i de underliggande tillgångarna (det som investerats i) upp till ett visst tak. Om det överskrids fördelas förlusten på alla investerarna.
  6. Banken erbjuder en skala av investeringskonton med olika mognadsperioder. Längre mognadsperiod innebär att ägaren inte kan röra sina pengar under längre tidsperiod vilket ger högre ränta på kontot.
  7. Transparens vad som investerats i. Staten granskar att det banken påstår stämmer.
  8. Varje fond är markerad med vilken risk den har. Hur bedöms risk? Finns möjliga algoritmer idag kring kreditvärdighet som kanske kan användas (RWA) som översätts till klarspråk: ”Mycket låg risk”, ”Mycket hög risk” etc. Riskbedömning kommer fortsatt att vara osäkert precis som idag.
  9. Eftersom fonden är riskbärande finns risk att investeringen (lånet) inte betalas tillbaka i tid eller inte alls vid konkurs hos den man investerat i. Banken ska ha avsatt eget kapital för att täcka den beräknade risken (se förra punkten) + extra marginaler av kapital för oväntad risk. Alla förluster över detta totala kapital fördelas på investerarna. Denna konstruktion är principiellt detsamma som dagens ”bail-in” där banken räddas om den går omkull. Detta gäller dock bara inom fonden, inte hela affärsbanken som idag.
  10. Det ska vara fullt klarlagt innan man går in i en fond vilka regler som gäller. Investerare går in med öppna ögon att man tar en klarlagd risk att behöva ”baila in”, inte som idag då det blir en obehaglig överraskning vid plötslig kris som ingen kunde se komma. Banken vill inte få dåligt rykte och kommer att ta smällen själv från andra delar av verksamheten hellre än att det ska drabba investerarna.
  11. Om en fond kraschar helt tas smällen först av banken därefter fördelas förlusterna på investerarna. Enskilda fonder blir oberoende av varandra. Det är en fond som kraschar, inte en hel bank. Lågriskfonders investerare drabbas inte av att en högriskfond kraschar som sker idag.
  12. Fortfarande det övergripande ekonomiska målet som är den högsta styrande principen (t.ex. inflation 2%) bakom skapandet av nya pengar. Staten/finansdepartementet beslutar hur mycket pengar som behöver skapas. Baserat på detta beslut krediteras statens transaktionskonto (statskontot) i centralbanken och pengarna förs ut i någon av de fyra kanalerna.

Fyra distributionskanaler

En nyckelprincip hos alla kanaler är att de ökar inkomsterna (och därmed total förmögenhet) för privatpersoner och företag. Följande är de fyra kanalerna i fallande skala där överst har störst spridning hos befolkningen.

  1. Medborgarutdelning. Alla människor får en direkt utbetalning till sitt personliga transaktionskonto.
  2. Minskad skatt. Beroende på vilka skatter som sänks får en större eller mindre andel av befolkningen del av de ökade inkomsterna.
  3. Ökad spendering av staten. Påverkar bara de företag (och indirekt deras anställda) som har kontrakt/avtal med staten.
  4. Utlåning till specifika företag. Påverkar bara just dessa specifika företag, typiskt bara företag som lånar för att investera och indirekt företag som säljer till förstnämnda.

Målet med utförandet av nyskapade pengar är att privatpersoner och företag ska spendera dem. Detta så att efterfrågan ökar på varor och tjänster. Detta innebär att någon måste erbjuda dessa vilket är detsamma som att det behövs mer folk, som i sin tur innebär att sysselsättningen ökar och arbetslöshet minskar. Men det finns ingen garanti att de nyskapade pengarna spenderas. Folk kan hamstra, lägga dem på sparande, betala av lån etc. som inte innebär en spendering till resten av samhället. Detta gäller främst kanal 1. När det gäller kanal 3 innebär det med större säkerhet att pengarna spenderas då de har en direkt jobbskapande effekt. Kanalerna i detalj:

Kanal 1: Medborgarutdelning

Exempel: Staten beräknar att 20 nya miljarder kr kommer att hålla inflationen på 2% de närmaste 12 månaderna. Följande sker:

  1. Centralbanken skapar 20 miljarder kr (siffror på en datorskärm) och sätter in på statskontot.
  2. Staten fördelar pengarna jämnt över alla medborgare och sätter in dem på deras transaktionskonton.
  3. Medborgarna får göra vad de vill med pengarna de fått i utdelning (är en ren gåva utan villkor).

Ett antal scenarion är nu möjliga:

  1. Hamstring. Man sparar pengarna för framtida bruk och effekten på samhället uteblir. Beroende på hur många som hamstrar blir effekten olika stor.
  2. Ökade skatteintäkter för staten. Om utdelningen är skattepliktig får staten extra skatteinkomster och kan spendera dem på olika sätt. Enklast är dock att utdelningen är skattefri.
  3. Spendering. Delas upp på inrikes spendering och utrikes:
    1. Inrikes: Om det finns ett uppdämt behov kan den ökade spenderingen leda till att fler varor och tjänster kan produceras och BNP (det samlade värdet av varor och tjänster) ökar. Om detta uppdämda behov inte finns eller om det finns andra flaskhalsar i transport/leverantörsleden uteblir tillväxten.
    2. Utrikes: Alltså ökad import eller utlandsresor/extra semesterresor. Detta har effekt på landets valutakurs beroende på hur mycket importen ökar.

Spenderingen gör att företag får ökade intäkter och därmed att de anställda i dessa också får mer pengar de kan spendera, som skapar en multiplikatoreffekt.

  1. Amortera på lån. Effekten på samhället uteblir inledningsvis eftersom pengarna inte spenderas på varor eller tjänster. Men bankerna får med detta mer eget kapital som kan lånas ut till nya låntagare mot lägre ränta. Medborgare som har lägre lån får mer pengar att röra sig med då de inte behöver betala lika mycket ränta eller lika hög vidare amortering. Det gör att de kan spendera mer pengar på varor och tjänster vilket får avsedd effekt på samhället.
  2. Investera via banker. Detta ger banker mer kapital som sänker utlåningsräntan och ökar utlåningen. Effekten på samhället beror på vem bankerna ökar utlåningen till.
  3. Investera via finansmarknader. Köp av existerande finansiella värdepapper, exempelvis aktier, ökar kapitalet hos dessa företag. Risk för inflation på priserna på de värdepapper som köps.

Mer forskning krävs för att reda ut vad människor skulle göra med de utdelade nyskapade pengarna. Nyckelpunkter är:

  1. Det viktiga är hur människor förändrar sitt beteende.
  2. Det är medelvärdet av ökad spendering av pengar som är viktigt sett över hela befolkningen.
  3. Tidsfördröjning. Vissa kanske väntar månader innan pengarna spenderas. Det viktiga är återigen medelvärdet, t.ex. hur lång tid det tar innan 50% av pengarna spenderats.

Kanal 2: Minskad skatt

Liknande som kanal 1 ovan i det att nya pengar skapas men utförandet sker genom skattelättnader. De nya pengarna kompenserar statens minskade skatteintäkter. Alternativt görs skatterabatt som innebär en skatteåterbetalning (skatteåterbäring) till varje medborgares transaktionskonto. Vissa skatter är lätta att ändra snabbt, andra skatteförändringar kan ta månader att implementera.

Effekten blir att medborgarna har mer pengar kvar på sina transaktionskonton som kan spenderas och liknar härefter kanal 1 ovan. Skillnaderna är dock:

  1. Vem får del av skattesänkningen? Sänkt inkomstskatt påverkar t.ex. bara de med arbete.
  2. Vem spenderar? De med redan höga inkomster tenderar att inte spendera mer pengar om de får ett tillskott medan de som är fattigare tenderar att spendera dem. En sänkning av skatter för låginkomsttagare estimeras därför få en högre effekt på samhället än sänkning av t.ex. kapital/förmögenhetsskatt.
  3. Skatterabatt kontra skattesänkning? Skatterabatt innebär en utbetalning av en klumpsumma och liknar därför effekten av medborgarutdelning (kanal 1) och är en punktformig tydlig stimulansåtgärd där folk direkt får en extra klumpsumma. Sänkt skatt märks bara lite i slutet av månaden och spenderingsbeteendet kan skilja sig åt mellan dessa båda scenarion.

Inga nya obligationer ges ut i samband med skattereduktioner/rabatter så åtgärden påverkar inte obligationsmarknaden.

Kanal 3: Ökad spendering av staten

Mekaniken är följande:

  1. Centralbanken skapar en viss summa nya pengar och sätter in dem på statens statskonto.
  2. Staten spenderar dem på nya statliga projekt utöver det som redan är planerat.

Detta ökar intäkterna för företag som levererar varor och tjänster till staten och dessa kan anställa fler människor. Företagen kan använda de ökade intäkterna till vad de vill och deras spendering i sin tur leder till samma multiplikatoreffekter som ovan.

Kanal 4: Utlåning till specifika företag

Normalt finansieras bankers utlåning av investerare enligt det som ovan sagts om fonder. Om emellertid situationen skulle uppstå att det finns solida låntagare som behöver krediter men banker inte har pengar att låna ut kan centralbanken tillverka nya pengar och låna ut dem till affärsbankerna som i sin tur lånar dem vidare till de solida låntagarna. Kravet är att verksamheten som finansieras genom lånen uteslutande går till realekonomin (icke-finansmarknader) för att stimulera produktion av nya varor eller tjänster. Målet är inte att detaljstyra vilka specifika företag som får lån utan att undanröja det mekaniska hindret att det saknas pengar. Affärsbankerna får själva styra vem som får låna.

När pengarna återbetalats förstörs de i centralbanken. Räntan på lånen som centralbanken får från affärsbankerna innebär att pengar dräneras från samhället. Därför överförs de till statens statskonto så de återförs till samhället genom statens spendering.

En kombination av alla fyra kanalerna är möjlig samtidigt vilket samordnas och avgörs av staten.

Det klargörs att det fortfarande är mycket forskning kvar att göra för att reda ut hur ett Positiva pengar system skulle fungera i praktiken. Man skisserar två olika vägar att införa systemet, ett gradvis och ett direkt över en natt.

Jämförelse med monetärdemokratin
Positiva pengar är ett imponerade teoretiskt ramverk för att minimera och förebygga de skador vi sett i de stora finanskrascherna under 1900-talet och har en djupgående skarpsinnig analys av mekaniken i penningskapandet i dagens system. Målet är dock att endast minimera skadeverkningar men inte att avlägsna orsakerna till dem. Här tar monetärdemokratin ett steg längre och undanröjer dessa djupaste orsaker. Logiken är följande:

  1. Det finns ingen reell brist på pengar. Pengar är som vi sett ovan till 97% elektroniska idag och alltså detsamma som siffror på datorskärmar. Den största siffran är oändligheten och alltså kan det skapas oändligt mycket pengar.
  2. Det är den mänskliga skaparförmågan som skapar den mänskliga civilisationen. Det är människor som producerar varor och tjänster, alternativt automatiserat via de maskiner/robotar som människan skapat. Fanns det inte människor med skapande talanger och kompetenser skulle pengar inte ha någon effekt på samhället.
  3. Pengar är energibäraren till den mänskliga skaparförmågan. Den som inte har pengar kan inte köpa råvaror, verktyg, lokaler, anställa personal, anlita tjänster etc.
  4. Men eftersom pengar är energibäraren till den mänskliga skaparkraften och den mänskliga skaparkraften är fundamentet för den mänskliga civilisationen är det logiskt att det högsta övergripande ekonomiska målet bör vara att frigöra den mänskliga skaparkraften.
  5. Att frigöra den mänskliga skaparkraften är detsamma som att undanröja det som hindrar denna från att nå full utveckling.
  6. Det största hindret för den mänskliga skaparkraften är penningbrist. Det blir tydligt i lågkonjunkturer, recessioner, finanskriser etc. då all produktion blir lamslagen eftersom det saknas pengar.
  7. Men eftersom det finns oändligt mycket pengar finns det inga teoretiska hinder för att den mänskliga skaparkraften kan frigöras permanent, vilket resulterar i en permanent högkonjunktur till gagn för alla människor.

Här följer en kort sammanfattning av grundprinciperna i monetärdemokratins teoretiska ramverk som beskrivs i samlingsverket. Sverige används som exempel men motsvarande är tillämpligt på alla demokratiska, parlamentariska länder.

Definition av monetärdemokrati
”Pengar genomtränger allt i samhället och utan pengar har folket – ingenting. Om folket ska ha makten måste folket därför ha makten över pengarna. Och eftersom det inte går att skilja folkets makt från makten över pengarna vill vi därför kalla denna enda äkta form av demokrati för – monetärdemokrati”.

För att folket ska få makten över pengarna behöver den svenska konstitutionen ändras. Följande skrivs in i den första grundlagen, Regeringsformen (RF):

1§ Definition av pengar
Pengar är något som har ett värde endast för att denna lag säger att de har det.
Pengar är ett immateriellt begrepp och representeras med det matematiska talsystemets princip om upprepning av en fast uppsättning siffror.
Det finns därför lika mycket pengar som det finns siffror i talsystemet. Varor och tjänster byts mot pengar i byteshandel. 

2§ Definition av bank
En bank tillverkar pengar. Det finns bara en bank i Sverige. Denna bank kallas Sveriges Riksbank. Riksbanken är en statlig myndighet.

3§ Definition av penningtillverkande maskin
En penningtillverkande maskin tillverkar pengar ur ingenting. Penningtillverkande maskiner får uteslutande ägas av staten, via Riksbanken.
Alla pengar som tillverkas av Riksbanken ägs av staten.
Enligt 1 § finns det ingen övre gräns för mängd pengar som kan tillverkas.

4§ Statens utförande av pengar
Staten får bara föra ut pengar till folket som utdelning/gåva, inte som lån mot ränta. Staten är ansvarig för att folket aldrig får brist på pengar.
Det som sägs i förra stycket garanterar att folket har fri tillgång till alla varor och tjänster som finns i samhället.
Det garanterar även att folket blir varandras bundsförvanter då folket som helhet tjänar på att den enskilde bidrar med sin skaparkraft för att öka utbudet av varor eller tjänster, helt utan konkurrens.

De nio stegen
Med denna kristallklara definition av vad pengar är och vem som äger dem är vi rustade att uppdatera det övriga samhällssystemet. I nio tydliga steg byggs den samhällsarkitektur upp som förverkligar ovanstående nya grundlag:

Steg 1
Regeringsformen (RF 9 kap. 13 §) och riksbankslagen skrivs om så att Riksbanken omvandlas till en myndighet under regeringen, precis som alla andra hundratals myndigheter (undantaget JO och riksrevisionen). Detta ger regeringen ägarskapet av Sveriges officiella penningtillverkande maskin. Ger också regeringen ägarskapet av de pengar som tillverkas.

Steg 2
Nästa steg är att staten ger ut ett nytt betalkort för privatpersoner på marknaden, direkt via Riksbanken. Kortet är laddat med 100,000 kr/mån och har utöver det obegränsad räntefri kredit. Den enda skillnaden med detta nya betalkort jämfört med dagens är att man inte behöver betala fakturan i slutet av månaden. Staten har ju nu tillgång till en egen penningtillverkande maskin och har inget behov av att få pengar av någon. Därför sätter staten tvärtom in det belopp som spenderats under månaden.

Steg 3
Nästa steg är att företagen bokför 0 kr på kostnadsslagen lön och skatt och får tillbaka alla övriga kostnader från staten varje månad. Privatpersoner får grundlagsskyddad lön från staten genom det nya betalkortet och behöver inte längre lön från företag. Staten har numera en egen penningtillverkande maskin och behöver därför inte få pengar av någon, inte heller skatter, och har därför inga problem att ersätta företagens alla kostnader. Företaget blir därmed i steg 3 helt kostnadsbefriat och kan driva sin verksamhet utan ekonomiska hinder.

Steg 4
Eftersom företagen inte längre har några kostnader behöver de heller inte gå med vinst. Därmed behöver de heller inte höja priserna. Eftersom begreppet pris på detta sätt förlorar sin funktion reduceras det till enklast möjliga form. En ny lag stiftas i steg 4 som säger att alla priser är fasta och alltid har värdet 1 kr per enhet. Inflation upphör därmed att existera (se även nedan under ’växelverkan’).

Steg 5
Eftersom samhället nu inte längre har någon penningbrist behöver ingen låna pengar mera. Principen lån mot ränta innehåller också designfelet (se video på YouTube) som skapade den inbyggda penningbristen i systemet som helhet och som försatt världen i dess nuvarande världsomfattande kristillstånd. Därför stiftas i steg 5 en ny lag som förbjuder lån mot ränta.

Steg 6
Vart tar alla pengar vägen? Statens penningtillverkande maskin pumpar ju hela tiden pengar till privatpersonernas betalkort och till företagens kostnader. Eftersom företagen inte själva betalar sina kostnader kommer försäljningen att stanna kvar på deras företagskonton i Riksbanken. Det rinner bara in pengar. Det rinner aldrig ut. Kontona får därför en buffertnivå som när den nås låter allt vidare inflöde från försäljningen rinna tillbaka till Riksbankens stora penningbuffert. Detta är det monetärdemokratiska penningkretsloppet som införs i steg 6 (se bild).

Penningkretsloppet implementeras som ett datasystem i Riksbanken och innehåller endast tre olika typer av konton: Buffertkontot, företagskonton och privatkonton. Även statens olika institutioner ses som företag, t.ex. kommuner, skatteverket, länsstyrelser och regeringen, och får egna företagskonton.

Penningkretsloppet

Steg 7
Eftersom alla privatpersoner och företag nu redan är ekonomiskt oberoende blir det meningslöst att köpa och sälja företag för att öka en icke-existerande vinst. Detta gäller även partiella köp av företag via aktier, fonder, obligationer, hedgefonder, derivat och andra former av finansiella instrument. I steg 7 stiftas därför en ny lag som säger att ett företag inte får köpas eller säljas, utan bara byta ägare via en vanlig juridisk överlåtelse utan att pengar är inblandade. Steg 7 tillsammans med steg 5 gör därmed hela den flod av det vi kallar värdepapper överflödiga och därmed även de börser där dessa handlas. Steg 4 har samma effekt på alla andra former av börser, t.ex. råvarubörsen, som bygger på principen köpa billigt och sälja dyrt.

Steg 8
Vem ska ha rätt till det statliga betalkortet?

  • Barn och ungdomar försörjs av föräldrarnas statliga betalkort upp till myndighetsåldern 18 år (ev. 21 år).
  • En myndig privatperson har rätt till ett eget statligt betalkort om hen är anställd i eller driver ett eget företag, eller undergår högre utbildning.
  • Sjukdom eller skada påverkar inte rätten till det statliga betalkortet.
  • Föräldraskap påverkar inte rätten till det statliga betalkortet.
  • En pensionär har alltid rätt till det statliga betalkortet.
  • Kriminella personer hanteras separat via kriminalvården.

Dessa definitioner kallar vi sammantaget för privatpersonernas livscykel och är det åttonde steget.

Steg 9
Två länder som inför monetärdemokrati får varsitt penningkretslopp. Vid handel mellan länderna kommer de att fylla på varandras penningbuffert vilket innebär att de i praktiken blir ett stort system. De kan därför slå samman sina penningbuffertar och bli till en integrerad enhet. Denna enhet är den monetärdemokratiska unionen (MDU). Unionen får en ny gemensam unionbank som ersätter de båda ländernas riksbanker och som leds av de båda ländernas regeringar tillsammans.

pk-multi

När väl unionbanken är på plats finns möjligheten till en smidig anslutning till unionen för ännu ett land. Ett konto för varje medborgare och företag i det nya landet skapas i unionbanken och betalkort skickas ut. Det nya landet ändrar bara sin konstitution till att vara monetärdemokrati. Alla tekniska system och infrastruktur finns redan på plats i unionbanken. Det finns ingen gräns för hur många länder som kan ansluta sig till unionen och det finns därför inga hinder för att till slut världens alla länder är ett – i en enda stor monetärdemokratisk union. Regeringarna i världens alla länder är samlade i en enda stor församling för att koordinera administrationen inom världsunionen. Världen har blivit ett – en ny human världsordning.

EU har kommit långt i samarbetet mellan Europas stater de senaste 70 åren och det enda som saknas är ett nytt fördrag, det monetärdemokratiska fördraget, för att omvandla EU till MDU vilket innebär att varje enskilt medlemsland implementerar en monetärdemokratisk författning enligt ovan.

Växelverkan med det gamla systemet
I denna process kommer det nya systemet att behöva växelverka med det gamla under en övergångsperiod. Gränssnittet mellan systemen är priserna. För att gränssnittet mellan systemen ska vara oförändrat behålls priserna som idag istället för det ideala enhetspriset 1 kr per enhet. Priserna inom MDU sätt på samma nivå som de billigaste motsvarigheterna i omvärlden.

Den enda effekten av detta blir att mer pengar roterar i penningkretsloppet. Blir det för mycket pengar i bufferten från handeln med det gamla systemet kan pengar förstöras och om det blir för lite kan pengar skapas. Penningnivån i bufferten är alltid i balans och kan automatiseras av unionbankens datasystem, här kallat Mondo, till att aldrig gå under 20% och aldrig gå över 80%.

Alla transaktioner sker i Mondo. Växelverkan sker genom följande elva flöden:

  1. Import av varor
  2. Export av varor
  3. Import av tjänster
  4. Export av tjänster
  5. Utländska företag som verkar inom MDU
  6. Företag inom MDU som verkar i utlandet
  7. Privatpersoner från utlandet som verkar inom MDU.
  8. Privatpersoner inom MDU som verkar i utlandet
  9. Valutaväxling
  10. Överföring av kapital från MDU till utlandet
  11. Överföring av kapital från utlandet till MDU

Dessa flöden kan konfigureras i Mondo så att växelverkan med omvärlden blir så friktionsfri som möjligt för privatpersoner och företag i dessa länder.

Konklusion

Positiva pengar syftar till att minska skadeverkningarna inom det rådande ekonomiska systemet samt att öka demokratin vars nivå är mycket ringa idag i den finansiella världen, enligt Positiva pengars rapport. Via en omflyttning av penningskapandet till staten kan mycket positiva effekter uppnås, men problemen med inflation, lågkonjunkturer, prisstabilitet, lån, amorteringar, ränta, oklara effekter av penningtillskotten osv. förblir komponenter i systemet. Initiativet är mycket kompetent, gediget, ambitiöst och genomtänkt men eliminerar inte de djupaste orsakerna till nämnda problem eftersom de grundläggande principerna för samhällsbygget behålls.

Monetärdemokratin går steget längre och inför helt nya principer varav penningkretsloppet är det viktigaste och centrala. Tack vare detta kan alla människor, företag och stat göras ekonomiskt oberoende i begreppets djupaste mening utan att skapa minsta form av instabilitet i systemet, vilket frigör den mänskliga skaparkraften i en permanent högkonjunktur. Med denna plattform på plats kan automatiseringen av produktionen drivas framåt till nästa nivå så att den lagstadgade arbetstiden för människor gradvis kan minskas ner till få timmar om dagen eller – på lång sikt –  veckan så att livskvaliteten och friheten för människor maximeras.

Kommande arbete
Mer forskning behövs kring effekterna på samhället som resultat av en monetärdemokratisk konstitution. Kommande skrifter kommer att gå igenom konsekvenser och lösningar på detaljnivå. Detta arbete är pågående.

Arvstvister i domstol

Såg på programmet Domstolen i SVT igår. Där granskas hur de svenska domstolarna arbetar, med videoinspelningar från rättssalarna. Den åtalade är anonymiserad i bild men man ser alla advokater, domare, lagmän osv. omaskerade. Man får följa ett antal fall från Tingsrätt, Hovrätt och ibland hela vägen upp till Högsta domstolen. Fallen spänner från småbrott upp till grova brott som mordanklagelser.

Ett fall från gårdagen var följande:

”Peter riskerar att tvingas betala hundratusentals kronor trots att han bara ville hjälpa sin farbror att sälja en bil.”

Peters farbror var till åren kommen och hade fått en lindrig stroke, dock så pass allvarlig så han inte längre kunde köra bil. Han bad därför sin brorson Peter om hjälp att sälja bilen till en bilaffär och få pengarna uttagna i kontanter. Värdet på bilen var 170,000 kr som bilsäljaren överförde till Peters bankkonto eftersom farbrodern inte kunde närvara. Farbrodern litade inte på banken sa han utan ville ha ut pengarna kontant och ha dem hemma. Peter bokar uttaget några dagar i förväg hos banken och åker hem till farbrodern med kuvertet. Det är nu det går snett.

Eftersom Peter tycker om sin farbror som han har en mycket nära relation till sedan många år finns det inte i hans tankevärld att ta kvitto på att farbrodern tagit emot pengarna. När farbrodern sedan dör efter kort tid anser arvingarna till dödsboet att pengarna saknas och anklagar Peter för att ha tagit kontanterna i egen ficka. Både han och hans pappa kan dock intyga att farbrodern själv gjort slut på dem. Pappan (alltså farbroderns bror) åkte upp till sjukhuset med kuvertet som det blev allt mindre kvar i allteftersom. Det var alltså inte bara Peter som hanterade kontanterna.

Dödsboet, alltså arvingarna förutom Peter och hans pappa, anlitade nu advokat för att åtala Peter i domstol och tvinga honom att betala 170,000 kr till dödsboet så att arvingarna kunde dela på dessa. Ingen trodde på Peter och hans pappa, för det fanns ju inga handlingar som styrkte att Peter faktiskt lämnat över pengarna till farbrodern. Det hela slutade med att Peter blev dömd både i Tingsrätten och Hovrätten samt att Högsta domstolen inte ville ta upp fallet, och slutnotan för Peter blev 280,000 kr då man lägger till kostnader för egna och motpartens advokater. Peter måste ta lån och skuldsätta sig för att kunna betala och relationen med släkten som åtalat honom blev säkerligen för evigt kontaminerad. Ett högt pris att betala för att han var snäll och hjälpte sin sjuka farbror att sälja sin bil.

I ett monetärdemokratiskt samhälle hade allt sett annorlunda ut. Arvingarna hade redan varit ekonomiskt oberoende tack vare sitt Mondokort (se andra boken). De hade därför inte haft brist på pengar och hade därmed heller inte behövt maximera dödsboets kapital genom att stämma Peter. Allt lidande i form av att Peter känner sig falskt anklagad, oskyldigt dömd, utnyttjad osv. hade undvikits. Han hade sluppit gå igenom den uppslitande domstolsprocessen, pappan hade sluppit se sin son bli nedtryckt och utnyttjad och släkten hade inte behövt bli fiender för resten av livet i striden om pengar.

Hela den förgiftade värld av strider kring arv av alla slag som är så vanligt idag där familjer slits sönder i kampen om att maximera sin del av kakan hade upphört i samma ögonblick som Sverige blev en monetärdemokrati. När alla är ekonomiskt oberoende upphör all orsak till ekonomisk strid.

Kapitalismen är vetenskapen om hur man hanterar penningbrist, där ovanstående berättelse är ett exempel på det lidande det kan föra med sig. Monetärdemokratin är vetenskapen om hur man kan hantera penningöverflöd så att ingen lider. Läs mer i första och andra boken.

/Anders

Recension/artikel om andra boken

Andra boken ingår numera i samlingsverket som del 2 och 3.

Pia Hellertz, Fil. Dr., skrev en artikel inspirerad av andra boken när den kom ut ”Växelverkan med kapitalismen och vägen till det penninglösa samhället”.
Läs den här: http://www.piahellertz.com/Monetardemokrati-2.pdf