Den nya överklassen
En bok om Sveriges ekonomiska elit
Av Bengt Ericson

Bengt Ericson har varit ansvarig utgivare för Dagens Industri, chefredaktör för Veckans Affärer och mångårig korrespondent i London och New York. 1991 tilldelades han Stora journalistpriset för sin grävar- och berättarförmåga. Han har tidigare gett ut 8 böcker. Den nya överklassen gavs ut 2010.

”Fredagen den 11 april 2003 klämtade klockan slutgiltigt för den gamla överklassen.” Så inleder Bengt Ericson ett kapitel i ovanstående bok. Nämnda årtal hade den svenska adeln existerat i ca 700 år, alltsedan 1280 då ett antal storbönder förband sig att ställa upp med stridshästar och ryttare ifall det skulle påkallas av kungen i händelse av yttre hot. I gengäld befriades de från skatt, böter och andra ting som vanligt folk var underställda och blev med detta en ny förnäm och priviligerad samhällsklass - adeln. Denna överklass tillskansade sig allt mer förmåner genom mindre nogräknade metoder, via juridik och ämbetsmannaskap. Så fick t.ex. Bo Jonsson Grip hela Finland i förläning i slutet av 1300-talet efter diverse manipulation och korruption bakom kulisserna och ägde vid sin död inte mindre än femtonhundra gårdar spridda över nio län. Kampen mellan kungamakten och adeln böljade fram och tillbaka genom århundradena med adelns kulmination i överdåd, lyx och överflöd genom de enorma landegendomarna under 1600-talet. Då ägde adeln genom 20 familjer mer än 60% av Sveriges areal och frossade i ”storslagenhet, förgylld pompa och överlastad yppighet” som historikern Peter Englund har beskrivit det. Men därefter började adelns fall genom Karl XI:s reduktion som tog tillbaka hälften av deras landområden, med slott och allt, till kronan och under 1700-talet skrevs den första tryckfrihetsförordningen till förmån för folkstyre. Gustav III gjorde sig enväldig genom att liera sig med de ofrälse, alltså icke-adeln, vilket han emellertid fick betala ett högt pris för. Han blev mördad 1792 men hade då redan brutit upp många av adelns privilegier, bl.a. fick ofrälse män tillgång till att sitta i den nyinrättade Högsta domstolen som vi har än idag. Vad som hände sedan kan man få en detaljerad beskrivning av i min bok i avdelningen om Sveriges demokratisering och år 2003 slogs alltså sista spiken in i adelns likkista. Då upphävdes det sista formella privilegiet för den gamla överklassen och allt som återstod var de nu föråldrade adelsfamiljernas namn, ett borttonande eko av en svunnen tid.

Bengt Ericson beskriver i sin bok den nya överklass som numera tagit över taktpinnen efter den gamla. Det är inte längre formella lagstadgade privilegier som utmärker dem utan istället en slipad förmåga att göra affärer inom det samhällssystem vi kallar kapitalismen. Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström menar (2007) att den rikaste procenten av svenskar sitter på mer än 40% av de samlade förmögenheterna i landet, detsamma som 2 700 miljarder kronor. Då räknas även utlandsboende svenskar med som Ingvar Kamprad, familjen Rausing, EF:s ägare Bertil Hult, IT-entrepenören Niklas Zennström (skaparen av Skype) och finansmännen Erik Penser och Gerard De Geer. Detta är en större andel än t.o.m. i kapitalismens högborg USA.

Det som utmärker Sverige är enligt Ericson att väldigt många av dagens stenrika familjer har börjat från enkla förhållanden och byggt upp sin förmögenhet genom hårt arbete, som Kamprad t.ex. vilket ses med gillande av svenskarna. Den som slitit hårt förtjänar pengarna resonerar man. Det märks genom den formliga folkstorm som erupterade efter att Dagens Nyheter granskade Kamprads avancerade skatteplanering. Ingen får ifrågasätta sinnebilden av den snåle Kamprad som skapar billig heminredning för folket och som trots sin framgång lever enkelt och spartanskt. Då känner de inte till Kamprads enplansvilla på 435 kvm med en strålande utsikt över Genevesjön och Alperna, värt omkring 30 miljoner kronor. Eller den småländska herrgården invid sjön Möckeln med skog och åkermark på 25 hektar, prislapp okänd. Eller fritidshuset på Falsterbonäset i Skåne, vackert inbäddat i ljung och granne med havet och golfbanan. Prislapp ca 9 miljoner.

Ericson granskar i kapitel efter kapitel hur ”rikingarna” som han kallar dem bor, hur de semestrar och hur de roar sig. Det är en smått raljerande berättelse med glimten i ögat men med en kritisk underton. Står deras ofantliga rikedomar verkligen i proportion till den samhällsnytta de bidrar med, frågar han sig? Han gör fördjupade porträtt av 5 rikingar: Melker Schörling, Bertil Hult, Stefan Persson, Gerhard de Geer och Ingvar Kamprad. Hur de växte upp och vägen till stormrikhet. Han spränger in kapitel med hur rikingarna uppfostrar sina barn - här kommer de famösa internaten in som Lundsberg - vidare till de sociala stereotyperna och koderna alla rikingar måste behärska, påläggskalvarna som vill upp och kretsar kring dem, den narcissistiska läggningen som de flesta har enligt författaren (även om det finns ljusskygga doldisar), hur de ägnar sig åt välgörande ändamål, konst och sponsring samt avslutar med att zooma ut och ge en reflekterande helhetsbild av det nya klassamhället.

Ett exempel på koder som måste behärskas är när det drar ihop sig till jakt. Den ovane nyrike nybörjaren får inte göra misstaget att komma i nyinköpt jaktmundering. Den måste se använd ut, och helst ha gått i arv. I brist på detta får man ta till sandpappret och att trampa ner byxorna i gräset här och där. Och ve den som blandar ihop keps och hatt. Drar man fel skämt om drevkarlar får man sitta kvar i bussen.

De mindre skämtsamma aspekterna tar författaren upp i slutkapitlet ”Det nya klassamhället” där han beskriver hur den 19-årige Falun-gymnasisten beväpnad med ett järnrör och helt omaskerad rånar en bensinmack. Han känns genast igen men får med sig några sedlar som han springer hem med till sin mor och försvinner därefter från bostaden. Han grips kort därpå och svarar i förhör att han var desperat. Hans studiebidrag hade gått till att betala räkningar och att alla resurser nu var uttömda. ”Ska det vara så, att det inte finns pengar till mat?” frågade han förhörsledaren. Fattigdomen ökar i Sverige. Arbetslösa utan A-kassa, ensamstående mammor på deltidsjobb, unga utan arbete. Socialbidragen skenar, särskilt i mindre industrisamhällen, utbetalningarna ökar med 30-40% på sina håll. Enligt kommunerna ökar det ekonomiska biståndet mer än dubbelt så fort för unga under 25 år som för medborgarna i allmänhet. SMS-lånen skördar allt fler offer bland unga som hamnar hos Kronofogden, men finns även bland äldre. Kyrkans stödfunktioner har dramatiskt mer att göra. Tusentals människor som inte har mat för dagen eller kan betala räkningarna, ensamstående, långtidssjuka, arbetslösa, unga vuxna.

Enligt SCB har mer än 2 miljoner svenskar inga finansiella tillgångar överhuvudtaget, sparande inräknat. En knapp miljon har max 9000 kronor i sparkapital. Ytterligare en knapp miljon har ett sparkapital på 10 000 - 24 000 kronor. Det innebär i realiteten att 4,1 miljoner svenskar, nästan halva befolkningen, saknar ett reellt personligt skyddsnät.

År 2006 kom första rapporten från Luxemburg Wealth Study, ett samarbetsprojekt mellan myndigheter i 9 länder - USA, Kanada, Cypern, Italien, Tyskland, Storbritannien, Sverige, Norge och Finland - där det framgick att svenskarna var klart fattigast i gruppen. Trots skapliga medelinkomster finns inget kvar i slutet av månaden. Svenskarnas medianförmögenhet (mittersta värdet om man räknar upp dem i stigande skala) är mindre än hälften av finnarnas, knappt en fjärdedel av britternas och inte ens en sjättedel av italienarnas. Inget annat land har heller så många hushåll som saknar besparingar överhuvudtaget. Tidningen Neo konstaterade att miljoner svenskar får sina finansiella tillgångar fördubblade en gång i månaden. När lönen betalas ut. Man lever på gränsen.

Författaren är kritisk till Sveriges exceptionellt höga skatter och ser det som en av förklaringarna till detta läge. Genomsnittssvensken betalar 6,8 miljoner kronor i skatt och får tillbaka 5,6 miljoner. Man måste bli över 90 år för att nå ”break-even”, alltså att ha fått tillbaka lika mycket som man betalat. En annan upptäckt som gjordes i Luxemburg Wealth Study var värdet av den s.k. Gini-koefficienten. Denna är ett mått mellan 0 och 1 där 0 innebär att förmögenheten är helt jämnt fördelad mellan medborgarna och 1 att den är maximalt ojämnt fördelad. USA, kapitalismens högborg, har ett Gini-värde på 0,81. Sverige har 0,89. Alltså är förmögenhetsklyftorna högre här än i USA och nära maxvärdet.

Många har nog inte koll på siffrorna men har känt intuitivt att något gått snett i det svenska folkhemmet. Författaren menar att folk har fått höra under en mansålder att folkhemmet med sin välfärd kräver sina solidariska uppoffringar och man har snällt betalat över 30% i skatt och stretat vidare. Men det som hände bakom kulisserna var att man var med om att bära fram en allt girigare överklass och detta med den politiska klassens tysta, eller åtminstone aningslösa, medgivande. ”Tala om att ha blivit lurad” är författarens konklusion. Detta ska ställas mot rikingarnas inkomster, som t.ex. klädkedjan H&M:s ägare Stefan Persson som våren 2009 fick ut svindlande 4,7 miljarder (ja, det står rätt: miljarder, inte miljoner) och prognosen säger att det kommer att fortsätta så varje år framöver.

Varför har det gått så snett? Samhället har avfolkats på aktieägare av kött och blod och ersatts med stora institutioner som banker, försäkringsbolag och pensionsfonder, en värld där kompisar gör affärer med kompisar, där de ekonomiska anspråken ständigt växer, där stor energi läggs på att försvara ”adelsbrev” som det bisarra systemet med A- och B-aktier (se del 4 av min bok kring dessa). En mycket farlig utveckling enligt författaren, och citerar John Locke:

”Redan John Locke, liberalismens fader, slog fast att makten bara är legitim så länge den har individernas förtroende och samtycke. De enskilda underordnar sig överheten för att ingå i en statsbildning, som ger struktur och säkerhet tillbaka. På det viset upprättar parterna ett kontrakt, som hela samhället vilar på. Det bygger på ömsesidig tillit och på att ingen part missbrukar sin ställning. De senaste årens belöningsexcesser och bonusskandaler indikerar att näringslivseliten inte anser att den behöver bry sig om detta samhällskontrakt. I dåliga tider kan de avskeda sina medarbetare och själva få miljonbonusar som tack. I goda tider får de ännu mer. Bankvinster privatiseras, medan förluster ska förstatligas. Likgiltigheten inför vanliga människors villkor står i omvänd proportion till den egna uppblåstheten. Kontraktet håller på att vittra sönder.”

Monetärdemokratiska reflexioner
I en monetärdemokrati upphör samtliga samhällsklasser att existera eftersom alla människor jämställs som ekonomiskt oberoende. Pengar tillverkas allt efter behov i kraft av penningkretsloppets dynamik. Det Ericson beskriver i sin bok är kapitalismens inbyggda penningbrist och hur en liten slipad affärselit lyckas erövra pengarna från övriga, den stora massan, med lagliga metoder enligt samhällets nuvarande definitioner (Åtminstone officiellt. Det var mycket nära att Peter Wallenberg åtalades för trolöshet mot huvudman, enligt Ericson). I en monetärdemokrati utnyttjas däremot det matematiska faktumet att pengar är en oändlig resurs eftersom de i realiteten bara är siffror på datorskärmar och transformeras därför till att bli en lika självklar infrastruktur för människors normala liv som vatten är. Pengar är för den mänskliga samhällskroppen vad blod är för den enskilda människokroppen. De är bärare av livskraft. Och lika lite som en människokropp kan undgå sjukdom och undergång om allt blod ansamlas i vissa delar på bekostnad av övriga delar kan samhällskroppen det när det gäller pengarna. Även här måste dess ”blod” cirkulera till alla dess celler, människorna, i ett fullkomligt blodomlopp - penningkretsloppet. Detta är kärnan i den monetärdemokratiska samhällsarkitekturen. Övriga strukturer och detaljer finns i boken för den intresserade.