Andreas Cervenka (född 1974) är ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, flerfaldigt belönad för sin grävande journalistik, senast för granskningen av SCA-skandalen som tilldelades Stora Journalistpriset 2015. Boken ”Vad gör en bank?” gavs ut 2017 och är en sammanställning av tidigare krönikor i pressen som omarbetats till bokform. Författaren har tidigare gett ut boken ”Vad är pengar?” (2012) enligt samma upplägg.

I denna senaste bok går författaren igenom vad som hänt sedan den stora finanskraschen 2008 som startade med att kostymklädda människor kom ut ur Lehman Brothers skyskrapan med sina personliga ägodelar i pappkartonger. En gigantisk investmentbank hade gått i konkurs och hotade att dra med sig resten av världen i en kaotisk dominoeffekt. Vi känner alla till huvuddragen i vad makthavarna gjorde för att ”rädda världen” med alla räddningspaket som skapades för att inte alla banker skulle följa samma öde och alla lovade heligt att allt skulle göras för att katastrofen inte skulle upprepas. Men vad hände sedan och var står vi nu? Författaren konkluderar första kapitlet med att hösten 2016 var Deutsche Bank, Europas största bank, på fallrepet. Snart dags igen? Boken är en guldgruva av detaljer, siffror och djuplodande analyser, och här kommer ett axplock med fakta som jag fastnat särskilt vid. Jag rekommenderar dock den som är intresserad att läsa hela Cervenkas bok, den är mycket läsvärd och skriven på ett underhållande och lättsamt sätt, även om ämnet är ytterst allvarligt. Avslutningsvis följer mina egna reflexioner från ett monetärdemokratiskt systemperspektiv.

Under de åtta år som gick sedan krisen briserade 2008 steg arbetslösheten enligt Cervenka till nattsvarta nivåer och tillväxten hämmades starkt med hög arbetslöshet, utslagning och fattigdom som följd. En central stimulansåtgärd för att få fart på hjulen är att sänka räntorna vilket gör det billigare att låna som i sin tur är tänkt att få folk att starta verksamheter, som i sin tur anställer folk, som därmed får jobb, som gör att arbetslösheten sjunker och att det tillverkas en massa varor och tjänster, som är detsamma som att tillväxten ökar igen. Högre levnadsstandard för alla. Grundläggande klassisk ekonomisk teori. Ett problem bara: Denna gång har det inte hjälpt. Varför?

Riksbankens mål är sedan 90-talet ”prisstabilitet” vilket översätts till 2% inflation, dvs. att priser inte får öka mer än 2% i snitt. Men man vill inte heller ha lägre inflation då det inte heller är bra, med stagflation som yttersta tillstånd, då både priser och löner faller. Och eftersom det inte har hjälpt att sänka räntan denna gång, av orsaker som Cervenka återkommer till, har Riksbanken bara fortsatt sänka till 0% och t.o.m. till negativ ränta. Varför? För att ”ränteratten” är det enda vredet som finns på Riksbankens kontrollbord. De har inget annat. Och när ekonomin inte kommer igång gör man därför det enda man kan - man vrider ratten lite till och alltså t.o.m. förbi nollan och hoppas på det bästa. För detta har inte provats någonsin förr. Cervenka nämner att Bank of England redde ut detta grundligt och de kom fram till att inte på 5000 år finns det några tecken på att negativ ränta tillämpats i världshistorien. Ingen vet vad det kommer att innebära. Vi lever i ett gigantiskt experiment med vanligt folk som försöksdjur menar författaren.

Med denna låga ränta är det dock en verksamhet som går på högtryck även om inte produktion av varor och tjänster reagerat nämnvärt - fastighetsmarknaden. Eftersom det är billigt att låna köper folk dyrare och dyrare hus och lägenheter. Priserna pressas upp i budgivningen eftersom folk vågar sträcka sig lite till. I december 2011 kostade en lägenhet i centrala Stockholm på 80 kvm 4,3 miljoner. I september 2016 var folk villiga att betala 7,3 miljoner, alltså 3 miljoner mer, för samma lägenhet. Stefan Ingves pratar om att Riksbankens normala ränta bör ligga på runt 4% vilket leder till boräntor på runt 6%. Det motsvarar i nuläget med vanliga bostadsköp på runt 4 miljoner en extra kostnad på 15 000 kr (före ränteavdrag) per månad. Hur många familjer klarar det? (Se även min recension av Bengt Ericsons bok ”Den nya överklassen” i vilken författaren påvisar den mycket låga buffert svenskarna har). Sedan har vi aktiebörsen med i ekvationen. Varje gång de senaste åren då det kommit tecken på att fler jobb skapats och att räntorna kanske kommer att höjas har börserna fallit. Cervenka tolkar beteendet i klartext: ”Vi skiter i arbetslöshet eller en ekonomi som harvar på i ett halvapatiskt tillstånd, bara vi kan fortsätta låna gratis!” vilket håller alla centralbanker gisslan. De väljer hellre en skenande bostadsmarknad och framtida fastighetskrasch än att sänka börsen idag.

Och denna selektiva blindhet är inte ovanlig. 2006 skrev ekonomen Frederic Mishkin, blivande höjdare i Federal Reserve, en rapport som berömde den Isländska ekonomins stabilitet. Sommaren 2008 skrev Internationella Valutafonden (IMF) samma rosiga ord där Islands framtidsutsikter beskrevs som ”avundsvärda”. Tre månader senare var kollapsen ett faktum. Inne i bubblan håller man för öronen och ser allt som normalt, för det är det man vill se. Gällde också för Lehman Brothers som kort före sin konkurs fortfarande hade högsta kreditvärdigheten AAA.

Cervenka visar hur politiker står mot Riksbanken. Ingen politiker vill ta impopulära beslut, det vinner man inga val på, så man prokrastinerar och skjuter det olustiga på framtiden. Under tiden lämnas Riksbanken med två dåliga alternativ: Sätta låg ränta för att stimulera den dåliga tillväxten och ge folk jobb, eller höja räntan för att förhindra en kommande fastighetskrasch. Riksbanken har alltså valt förstnämnda.

Men alla är inte förlorare. Bubblan ger vinst för vissa enligt Cervenka. Störst på bolån i Sverige är Swedbank via dotterbolaget Swedbank Hypotek med en miljon kunder och en marknadsandel på 25%. Avkastningen har ökat från 7% år 2010 till 19% 2015. Nordea Hypotek hade 2015 en avkastning på 26%. Handelsbanken via dotterbolaget Stadshypotek hade samma år avkastning på 24%.

Författaren beskriver hur man kan få stora och snabba rikedomar i finansbranschen, vilket har lett till tveksamma lojaliteter hos politikerna. De politiker som ska utöva tillsyn byter sida när de senare byter jobb. Thomas Östros, näringsminister, blev sedan vd för Svenska Bankföreningen. Förre finansminister Per Nuder arbetar åt Wallenberg EQT, Erik Åsbrink, också finansminister, blev rådgivare åt investmentbanken Goldman Sachs, förre näringsminister Björn Rosengren jobbar åt investmentbolaget Kinneviks, Anders Sundström på Folksam och Swedbank, förre statsministern Göran Persson har uppdrag för bl.a. riskkapitalbolaget Valedo. Bankföreningens nuvarande vd (2017) Hans Lindberg har förflutet som moderat statssekreterare, Peter Norman gick våren 2016 in i Swedbanks styrelse, tidigare finansmarknadsminister. Förre finansminister Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt jobbar nu åt globala storbanker.

Finns det markörer för när en krasch kommer? Stephen Cecchetti och Enisse Kharroubi på tankesmedjan Bank for International Settlements (BIS) visade i en rapport 2012 att när privata bankkrediter (lån) överstiger 90% av BNP (samlade värdet av producerade varor och tjänster) ökar risken för en krasch markant. Vid den stora kraschen på 90-talet i Sverige låg siffran på 193%. År 2013 hade vi passerat 130% enligt världsbanken. I England gick siffran från 50% på 70-talet till 500% före finanskrisen 2008.

Varför funkar inte normal räntesänkning längre? En förklaring tros vara överdrivet sparande, fler äldre, kroniskt dålig efterfrågan i västvärlden, obefintlig vilja till att investera och ta risker. Men Claudio Borio, chefsekonom på BIS menar att det är den stadigt ökande skuldsättningen som är orsaken: Snabb kreditexpansion leder till kriser, när de slår till möts de med lägre räntor, som stimulerar till att låna ännu mer. Nästa kris leder till ännu lägre räntor, som leder till ännu högre skulder. Räntor är med detta synsätt inte bara en spegel av ekonomin utan självuppfyllande genom att de förvärrar det som skulle lösas (läs även den fördjupande artikeln om denna mekanism). Till slut sitter systemet fast i en fälla där det inte går att höja räntan, som i exemplet ovan med extra kostnad på 15 000 kr per månad för en normal familj, vilket skulle tvinga dem i personlig konkurs och miljoner andra med dem.

Författaren tar upp systemfelet i kapitalismen med ett tydligt exempel: Mellan 2008-2013 ökade skulderna i G7-länderna med 18 000 miljarder dollar. BNP steg med endast 1000 miljarder. Vi har ett system som inte bara kräver hög skuldsättning för att skapa ekonomisk tillväxt, utan ständigt stigande skuldsättning. Adair Turner, tidigare chef för brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen, FSA: ”Detta måste vara fel, detta måste vara farligt.”

Cervenka belyser ett annat symtom på ett ekonomiskt system i kris: Mängden regler. Det regelverk för bankväsendet som kallas Basel III innehåller 60 000 sidor när det formuleras i detalj. Det motsvarar 30 000 - 50 000 rutor i upp till 60 olika formulär som banker måste fylla i. Implementeringen motsvarar 70 000 heltidstjänster enligt en del beräkningar.

Cervenka avslutar där han börjar: på Island. Detta lilla örike har bestämt sig för att göra något åt alla dessa för folket livshotande problem och har fängslat de ansvarig bankchefer som tvingade in islänningarna i många års svångremspolitik och mer eller mindre uttalat armod. Hreidar Mar Sigursson dömdes i december 2013 till 5,5 års fängelse. I oktober 2016 dömdes han och andra av hans chefskollegor för ytterligare brott i samband med bankens kollaps 2008. Totalt har 26 f.d. bankhöjdare på Island dömts till fängelsestraff på sammanlagt 74 år och processerna fortsätter. Island gick sin egen väg och lät sina banker falla till skillnad från resten av världen som räddat dem då de ansetts too-big-to-fail. 2012 tillsatte Islands parlament en utredning som skulle reda ut hur bankväsendet kan reformeras för att samma sak inte ska kunna hända igen. I mars 2015 presenterade utredaren Frosti Sigurjonsson sin slutsats: avskaffa privata bankers rätt att skapa pengar. Rapporten fick positiva omdömen i internationell finanspress, bl.a. The Economist. ”Skapandet av pengar är alldeles för viktigt för att överlåtas enbart till banker”, säger han. Om det lyckas kan Island bli ett föredöme för resten av världen, skrev The Economist.

Monetärdemokratiska reflexioner

Cervenka beskriver i sin bok en mängd problem med kapitalismen som system. På en mängd fronter finner vi ekvationer som saknar lösning, t.ex. ovan beskrivna sits för Riksbanken som tvingas offra hela befolkningsgrupper med sitt trubbiga räntereglage. Alla grupper kan inte ges ett normalt ekonomiskt liv samtidigt. Enligt monetärdemokratin (MD) bör analysen emellertid tas ett steg till och fastställa det faktumet att räntepengar inte ens existerar. Det som inte har skapats kan omöjligt existera. Pengar skapas när ett lån skapas, men inte när en ränta skapas. Ränta är därför enligt MD fiktiva, eller tänkta, pengar. När räntor ska betalas sker detta genom att konkreta skapade pengar används, alltså egna eller andras lån. Men eftersom systemet innehåller fiktiva pengar som aldrig skapats, men som ändå ska betalas, leder detta till det som i MD beskrivs som den inbyggda penningbristen.
Alla problem som Cervenka skarpsinnigt belyser i sin bok kan enligt MD kokas ner till en gemensam nämnare, ett gemensamt rotproblem: Penningbrist. Om folk inte hade penningbrist skulle de inte vara rädda för att spendera dem. Företag skulle inte vara rädda för att investera. Stater skulle inte tveka att starta nödvändiga infrastrukturprojekt eller tillse god social eller polisiär ordning.

Hur mycket pengar finns det? Eftersom alla kopplingar till fysisk resurs i stil med Bretton-Woods har slopats sedan årtionden är pengar bara siffror på datorskärmar. Den största siffran är oändligheten och alltså finns det numera oändligt mycket pengar. Pengar är sålunda i den särställningen jämfört med andra resurser som mat, råvaror etc. att de är en outtömlig resurs. Det finns alltså inga matematiska hinder för att alla privatpersoner, företag eller stater skulle kunna få alla pengar de behöver vid varje given tidpunkt.

Hur kan detta göras utan hyperinflation? Genom att alla pengar som behövs tillverkas och distribueras i ett penningkretslopp. Detta implementeras i mjukvara som ett nytt banksystem i Riksbanken där alla privatpersoner och företag får ett konto, privatkonton och företagskonton. Dessa beläggs med en maxnivå över vilken allt överskott återvänder till Riksbankens penningbuffert. Privatpersoner och företag har i kraft av denna struktur vid varje given tidpunkt tillgång till alla pengar de behöver, är alltså ekonomiskt oberoende i ordets djupaste mening. Pengar likställs med annan livsviktig infrastruktur som vatten t.ex. När vi behöver vatten hemma öppnar vi kranen så kommer det. Allt överflödigt vatten häller vi ut ner i avloppet. På samma sätt ansvarar Riksbanken för att pengar alltid finns på betalkortet när vi behöver det.

Poängen är denna: Varför se pengar som en bristvara när det i realiteten är en oändlig resurs? Detta ändrade synsätt löser hela kapitalismens flora av problem som Cervenka skarpsinnigt klarlägger. Kanske vore något för de handlingskraftiga Islänningarna att fundera över?

Alla detaljer kring den monetärdemokratiska samhällsarkitekturen och dess konsekvenser finns i boken.