[2016-03-23 12:25]

Följande artikel är publicerad på Newsvoice 2016-03-23.

Det går inte att ta ut pengar hos banken längre. Eller sätta in för den delen.

Hos Handelsbanken kan man läsa på en skylt vid kölappsautomaten att ”Vid kontantuttag är endast 500 och 100-lappar möjligt.” Andra valörer eller mynt är inte längre möjligt att få ut. För den som står på hantverksmarknader är detta ett stort problem då många som besöker dessa vill betala med kontanter, yngre barn och äldre pensionärer exempelvis. För detta behövs en växelkassa med ett varierat utbud av valörer.

Förr kunde man gå till bankkassan och be att få 1500 kr i tior, tjugor, femtiolappar och hundralappar. Nu möts man alltså redan vid kölappsautomaten av beskedet att det kan man glömma. Men skam den som ger sig! Jag beger mig till Forex som enligt ryktet fortfarande har pengar för växling. Det är ju deras specialitet. Jag möts av ett kyligt besked att jag kan få köpa ett färdigt paket med kontanter, men det går tyvärr inte att växla enligt mina specifika önskemål. Jag måste alltså betala för att få växla. Jag tackar avmätt nej till deras förslag och går till torget för att meditera över situationen. Jag sätter mig på en bänk i den bleka vårsolen och tänker. Jag bestämmer mig för att höra direkt från insidan vad som är den drivande kraften hos Handelsbanken att strypa kontanttillgången för folket. Det måste ju finnas en anledning? Jag ringer upp.

En vänlig person svarar och vi har ett samtal i ca en kvart om situationen. Hen säger att Handelsbanken har hållit ut längst och att övriga storbanker redan har övergett kontanthantering för länge sedan, men att det nu blivit en ohållbar situation även för dem. Varför? undrar jag. Hen berättar då att sedan terrormolnet lagt sig över världen sedan händelserna den elfte september 2001 har de krav från olika håll, hen nämner Finansinspektionen och EU, på att kunna spåra och dokumentera alla insättningar. Dokumentera var insättaren fått pengarna ifrån för att garantera att det inte handlar om finansiering av terrorister.

Hen nämner att kraven på denna dokumentation är bortom sans och förnuft. Deras ungdomsorganisation gjorde en undersökning om hur stort detta dokumentationsramverk är. Deras slutsats blev att om man skriver ut alla krav, dubbelsidig A4, och lägger dem på hög skulle högen bli – 7 meter hög! Om banken inte lever upp till alla dessa krav riskerar de dryga böter och repressalier.

För att leva upp till alla dessa krav behöver de ha mängder med anställda som inte gör annat än granskar insättningar och transaktioner och dokumenterar. Dyrt. Att granska och dokumentera var kontanter kommer från är det tyngsta jobbet för dem, säger hen. Hur ska man veta var en säck med kontanter kommer från? Men de hålls ändå ansvariga för insättningen. De har därför nu stängt möjligheten helt och hållet att sätta in mynt. Går inte. Sedlar är ännu möjligt att sätta in, men hur länge?

”Så om ni inte kan ge mig min växelkassa till hantverksmarknaden, vart ska jag då vända mig?” frågar jag. ”Securitas”, svarar hen. De hanterar fortfarande kontanter i sina beväpnade transporter till företag. Men man kan inte gå till dem över disk och be om att få växla sin växelkassa. Nej, till det behövs skrivna avtal som kostar pengar och bara till företag. Sista utvägen verkar vara stängd.

Banktjänstemannen säger avslutningsvis att hen har många konfliktladdade möten med kunder som känner sig utpekade som brottslingar bara för att de vill sätta in sina egna pengar på sitt eget konto – från en försäljning av en gammal begagnad bil eller annat harmlöst normalt leverne.

Detta känner jag igen av egen erfarenhet. För ett par år sedan skulle jag sätta in ett  femsiffrigt penningbelopp i kontanter, som jag tagit ut från ett eget konto på samma bank någon vecka tidigare men sen inte behövde.  Döm om min förvåning när jag tilldelades en lapp i min hand, ett formulär där jag skulle uppge var jag hade fått pengarna ifrån och som var stämplat med diverse myndighetsformuleringar om ”motverkande av penningtvätt och finansiering av terrorism” och liknande. ”Men det är ju mina egna pengar som jag ’lånat’ av mig själv”, sa jag. ”Skriv det då”, sa damen i kassan.

”Så vad är problemet?” säger kanske någon. Använd kortläsare eller Swish. Problemet är att pengar är bärare av mänsklighetens livskraft och alla kan inte hantera kort eller Swish. Om dessa människor blir avstängda från livskraft blir deras liv i motsvarande grad strypt. Den lilla flickan kan inte köpa sitt ljus för att vi säger att: ”Nej, tyvärr vi tar inte kontanter, för det går inte att sätta in dem på banken längre”. Eller den äldre kvinnan som inte kan köpa sin dekorerade bricka av samma anledning. Dessutom kan man inte lita på att det finns mobiltäckning överallt, alltid.

Kontanthanteringen löste sig till slut.  Tack och lov finns ICA och COOP som ännu har växlingsmaskiner i kassan. De vänliga och hjälpsamma kvinnorna ställde gärna upp och såg till att vi ändå fick våra tjugor, tior och femmor. Hur vi skall få in dem på banken igen? Ja, det är en annan femma!

Så länge folket har ett behov av kontanter måste samhället i stort tillgodose detta krav. För samhället är folkets tjänare, inte dess herre.

Åtminstone i en äkta demokrati.

Anders Silverfall
Fil. Mag. Data- och systemvetenskap
Författare till boken ”Monetärdemokrati – En ny human världsordning”, Averbis förlag
www.monetardemokrati.se
www.averbis.se

Länk:
Riksbankschef Stefan Ingves skriver en debattartikel i Dagens Nyheter 2016-03-16 om saken.