Bokrecension: Den härskande klassen av Bengt Ericson

Den härskande klassen
En bok om Sveriges politiska elit
Av Bengt Ericson

Bengt Ericson har varit ansvarig utgivare för Dagens Industri, chefredaktör för Veckans Affärer och mångårig korrespondent i London och New York. 1991 tilldelades han Stora journalistpriset för sin grävar- och berättarförmåga. Han har tidigare gett ut 9 böcker. Den härskande klassen gavs ut 2015.

Ericson sammanfattar kontentan av sin bok i förordet:

”För vad handlar allt om? Jo:
Att komma från ’rätt’ bakgrund.
Att ha de ’rätta’ kontakterna.
Att förhålla sig till politiken som till vilket annat yrkesområde som helst.
Att slå vakt om makten och de egna privilegierna.
Samt att inte ha det minsta problem med att byta sida, när den dagen kommer. Låt oss kalla det för Göran Persson-syndromet.”

Politiker som profession

Författaren menar att det som dominerar politiken av idag, oavsett parti, är att de folkvalda ser sin roll som en profession, med sina egna lagar för avancemang och karriär och med egen personlig vinning som yttersta mål och drivkraft. Idealism, äkta ideologi och att stå för en idé oavsett vartåt opinionsvindarna för tillfället blåser, lyser med sin frånvaro. Riksdagen ser han som särskilt degenererad om man jämför med hur den är tänkt att fungera. Riksdagen ska vara en granskande instans som håller koll på regeringen, men partipiskor, tidspress och kunskapsunderskott gör att dessa 349 individer med riksdagsförvaltningens ca 650 anställda bakom sig inte har en chans mot regeringen som förfogar över en stab på ca 4700 tjänstemän.

Hur får partier pengar?

Författaren genomlyser hur partierna får sina pengar och ger en kort historik. Från 1952 till 1974 slogs Sveriges 2500 små kommuner samman till 290 större. Drivkraften var effektivitet och stabilitet som man ansåg skulle öka med färre och större lokala administrativa enheter. Men på vägen ökade avståndet från den vanliga medborgaren till dess politiska representant. Anonymiteten tilltog och folk tappade kontakten med politiken som man upplevde fördes långt bort. Effekten blev att fler och fler förlorade intresset för politik och andelen människor som var medlemmar, och betalade medlemsavgift, i ett parti minskade radikalt. 1979 -1991 halverades medlemsantalet sett över alla partier och 1991-2009 halverades det ännu en gång för att nu (2015) ligga runt ynkliga 3%. Dessutom uppger över 70% att de inte känner någon mental tillhörighet till ett parti överhuvudtaget. Detta innebär att 97% av folket lägger sin röst vart fjärde år men överlåter till de 3 procenten att ta platserna i regering och riksdag. En makalös skevhet som är en av de största anledningarna till att de 3 procenten blir en politisk elit som ser sig som en flock med egna intressen, oavsett parti, att behålla denna maktposition enligt författaren.

Partiernas intäkter från medlemsavgifter har alltså smält ihop till en skärva på 2-3% och lejonparten av pengarna kommer istället från skattemedel och donationer från externa intressenter. Socialdemokraterna har dessutom egen spelverksamhet som inbringar stora summor, de s.k. A-lotterierna. Spelverksamheten inbringar 50 miljoner årligen, 20% av partiets totala intäkter. Största delen är dock skattemedel via partistöd, kanslistöd, grundstöd, tilläggsstöd, basstöd, stöd till politiska sekreterare, stöd till kvinnoförbunden samt resebidrag. Dessutom stöd från kommuner och landsting till riksnivå, även detta skattepengar. Summa summarum 5 miljarder för partierna att dela på under en mandatperiod på 4 år, proportionellt fördelat enligt valresultatet. En rejäl summa. Notera att detta endast gäller partier som kommit in i riksdagen. De som försöker komma in första gången får inget stöd alls från skattepengar, vilket är en hög mur att forcera då det nya partiet får bekosta allt kampanjande ur egen ficka, vilket kan ses som ett demokratiproblem i sig. Mer om detta nedan under Reflexioner.

Riksdagspersonens maktlöshet – och förmåner

Nalin Pekgul satt 8 år i riksdagen och hennes upplevelse av riksdagsarbetet var ett ständigt springande mellan möten och kronisk stress. Veckans återkommande schema bestod av: Heltidarträff, utskottsmöte, träff i riksdagsgruppen, bänkmöte, stora utskottsgruppen, lilla utskottsgruppen. Däremellan läsa posten (en halvmeter per dag), läsa in sig på ärenden, votera och hinna med att tänka egna tankar. En riksdagsledamot förväntas dock bara rösta enligt partiets officiella linje, vilket fick Anne-Marie Pålsson efter sina 8 år i riksdagen att skriva boken Knapptryckarkompaniet som jag själv f.ö. refererar till i min bok Monetärdemokrati – Humanitetens ekonomi (MD) och som Ericson också har längre utdrag ur i sin. Ericson går här också igenom alla ekonomiska ersättningar och förmåner som finns för valda politiker varav den mest omdiskuterade är pensionen. Han nämner flera exempel. En vänsterpartist som lämnade riksdagen 1988, 45 år gammal, hade efter 19 år ännu inte något nytt jobb. Inkomstgaranti på dryga 33 000 kr/mån under perioden, gäller fram till 65 års ålder. Inte precis samma villkor som när vanligt folk förlorar jobbet, enligt författaren.

Kartellbildning

Författaren beskriver partierna mer som karteller p.g.a. följande fakta:

  • Offentligt partistöd (se ovan) som partierna själva beslutar om, har gjort partierna ekonomiskt oberoende av sina medlemmar och därmed fjärmat sig från civilsamhället och kan istället ses som en del av staten.
  • Leder till professionalisering där utövarna söker anställningstrygghet.
  • Partierna blir alltmer toppstyrda med särskild makt i den högsta partiledningen. Drivs av relation till massmedia där partiledningen dominerar i intervjuer etc. Stark s.k. personalisering med partiledaren i centrum.
  • Globaliseringen stryper de lokala frihetsgraderna i partierna. Alla partier måste anpassa sig efter vad EU och övriga världen säger.
  • Partierna därmed allt mer lika varandra såväl i idéer som arbetsvillkor.

Magnus Hagevi, statsvetare, sammanfattar situationen så här i en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift:

”Partiernas gemensamma intressen, framförallt deras egen överlevnad genom fortsatt tillgång till offentliga medel, är ett incitament att samarbeta med andra partier i en liknande situation. […] Därmed är partistödet en viktig ingrediens för partiernas avpolitisering i form av färre och mindre viktiga konflikter mellan partierna.”

EU

Ericson går också in på EU. 60% av Europas befolkning har inget eller lågt förtroende för unionen. ”I en tid när så många européer står inför arbetslöshet, osäkerhet och växande ojämlikhet så har ett slags Europatrötthet satt in, i kombination med brist på förståelse. Vem gör vad? Vem kontrollerar vem och vad? Och vart är vi på väg?”   Sade förre ordförande i EU-kommissionen José Manuel Barroso strax före sin avgång 2014.

Korruptionen ett ”hisnande problem” enligt Cecilia Malmström uppskattat till 120 miljarder euro per år. Kickbacks (en slags muta vid upphandling), dubiös partifinansiering, betalning under bordet, fusk, nepotism. Särskilt utbrett i de östliga medlemsländerna. Skakig och olikartad ekonomi skapar generellt starka spänningar inom unionen. Författaren hänvisar till boken Den europeiska skuldkrisen av professor i nationalekonomi Mats Persson (2012) för en fördjupning.

Sidbyten

Efter förlorat val sker en formlig folkvandring till näringslivets topp. Författaren listar mängder av kända namn som nu är PR-konsulter, alltså lobbyister för privata intressen i näringslivet, eller sitter i styrelser för desamma. Förre statsminister Göran Persson arbetar nu bl.a. för PR-byrån JKL och har följande syn på sin nya roll i samhället: ”Att vara öppen med sina uppdragsgivare – det skulle inte vara någon bra utveckling, då skulle byråerna ligga illa till.” Varför är det känsliga uppgifter frågar sig författaren?

Monetärdemokratiska reflexioner

Nedan följer några korta reflexioner på ovanstående frågor från ett monetärdemokratiskt persepktiv. Frågorna behandlas uttömmande i MD i samband med det övergripande monetärdemokratiska samhällsbygget och jag hänvisar den intresserade dit för en fullständig och djupare förståelse.

Egen ekonomisk vinning som politisk drivkraft: Att personer som har makt över andra människor drivs av egen ekonomisk vinning är ingen bra kombination. Oftast är istället de som drivs av idealism, pliktkänsla och omsorg om andra de bäst lämpade att äga makt. I en monetärdemokrati blir alla privatpersoner, företag och stater ekonomiskt oberoende i begreppets djupaste mening och egen ekonomisk vinning frikopplas därmed från politisk karriär. Man blir ekonomisk oberoende vilken yrkesbana man än väljer. Detta öppnar för att även nämnda osjälviska individer som ser sitt politiska värv som det är tänkt att vara – ett förtroendeuppdrag där man representerar andra – kan komma fram, vilket nu inte sker så lätt då de inte har ”rätt” bakgrund eller på andra sätt kan hävda sig med de vassa armbågar som krävs i den smala passagen mot den högsta politiska makten.

Partistödet: Gällande partistödet blir alla partier i en monetärdemokrati, även nya som ännu inte sitter i riksdagen, ekonomiskt oberoende. Ett parti ses i en monetärdemokrati som ett företag enligt den nya samhällsarkitekturen (se del I i MD) och kan driva sin verksamhet utan ekonomiska hinder precis som alla andra företag. Detta skapar total jämlikhet mellan partierna som kan göra sin röst hörd på lika villkor och extra stöd från externa intressenter förlorar sin funktion. Och eftersom dessa externa intressenter med hög sannolikhet drivs av att få egen ekonomisk vinning som resultat av sina bidrag till visst parti upphör även denna drivkraft eftersom de redan är ekonomiskt oberoende. Sannolikheten ökar också att folk blir mer intresserade att engagera sig politiskt och bli medlemmar i partier när striden om pengar är undanröjd och där utsattheten för andras vrede, hat och besvikelser försvinner då de inte tvingas lägga ner sjukhus, dra in sjukbidrag eller på andra sätt tvingas genomföra besparingsåtgärder med mänskligt lidande som följd. Ett arbete för det gemensamma bästa blir den enda frågan på agendan. Se även MD del IV (Encyklopedin) under Administration.

Inkomstgarantin: Den omdiskuterade inkomstgarantin (pensionen) som gör att en f.d. politiker inte behöver hitta ett nytt jobb efter några år i riksdagen, utan i princip kan ligga på soffan och inte behöva lyfta ett finger, upphör i en monetärdemokrati. Efter avslutat förtroendeuppdrag måste man fortsätta bidra till samhället med sin skapar- och arbetsförmåga, men kan precis som alla andra arbeta med vad som helst annat och förbli ekonomiskt oberoende. Detta upphäver orättvisan att politiker och vanligt folk inte har samma villkor i detta avseende.

Kartellbildning: Att partierna nu utvecklas mot ett slags karteller med gemensamma intressen att överleva genom att dra till sig offentliga medel genom partistödet gör dem i princip till ett slags företag med vinstintresse, vilket är i skriande konflikt med deras grundfunktion som är att osjälviskt företräda väljarnas intressen. I en monetärdemokrati upphör detta fenomen av sig självt, som så mycket annat, genom att politikerna själva inte drabbas det minsta ekonomiskt av att deras parti åker ur riksdagen. De kan falla tillbaka på sin tidigare yrkesroll eller ägna sig åt vad som helst annat och förbli ekonomiskt oberoende. Jag fördjupar hur politiken som helhet förändras på många ställen i MD, t.ex. i del IV under Blockpolitik.

EU: EU är sprunget ur den goda idén att förhindra krig i Europa. Men denna kontinent består av länder som är mycket olika i en mängd avseenden där det mest allvarliga är de ekonomiska skillnaderna som skapar stora spänningar. Att 60% av befolkningen har inget eller lågt förtroende för unionen idag är en tydlig signal om att projektet inte fungerar särskilt bra i dess nuvarande form. Spänningarna hotar att spränga unionen och Brexit är kanske bara den första i raden av länder som vill lämna den. Med monetärdemokratin omvandlas EU till MDU, den monetärdemokratiska unionen vilket undanröjer penningbristen för medlemsländernas privatpersoner, företag och stater. Med detta upphör oklarheterna som Ericson återger med vem som gör vad och varför samt vart vi är på väg. I monetärdemokratin är färdkursen kristallklar – mot den monetärdemokratiska samhällsarkitekturen där folket på riktigt har makten över sitt eget öde och därmed nyckeln till lyckan i sin hand. Se del I i MD.

Sidbyten: Det är tydligt av Ericsons (och även andras) analys att proffspolitikerna har en ”plan B” att gå över till andra sidan efter sin karriär inom politiken. Och det är ju självklart att man inte sågar av den gren man sitter på eller biter den hand som föder en. Varför skulle en proffspolitiker göra genomgripande åtgärder kring t.ex. regler för bankbonusar om man själv siktar på att arbeta inom bankväsendets toppskikt inom några år? Det blir kristallklar logik att proffspolitikernas handlingskraft och motivation blir starkt hämmad av denna ordning. I en monetärdemokrati finns inga hinder för att en f.d. politiker kan arbeta med vad som helst annat efter sin politiska gärning och förbli ekonomiskt oberoende. Man är därmed helt fri att genomföra sitt politiska uppdrag utan att fundera på vad det kan får för ekonomiska eller yrkesmässiga konsekvenser för en själv senare.

Konklusion

Bengt Ericson har ett skarpt sinne för detaljer och lämnar ingen sten ovänd i sin analys av mekanismerna i dagens politiska klimat. Han skriver på ett lättfattligt och otvunget sätt och man får en känsla av att den tillrättalagda officiella version av politiken vi får se i massmedia är långt ifrån den sanna bilden. Inte konstigt med tanke på att den ene säger att Sveriges finanser är ”mycket goda” och den andre att ”alla lador är tomma”. Klart att någon ljuger, för båda kan inte ha rätt samtidigt. Återigen framträder bilden av att det egentligen bara finns en (1) absolut makt i Sverige och övriga världen – pengarna. Alla individer strävar efter att erövra så mycket pengar som möjligt från de andra för att därigenom göra sig själva lyckliga och ha så stor tillgång till materiella resurser som möjligt för egen del. Och det är inte så underligt. Även politikerna är människor och alla är underordnade samma övergripande samhällssystem som vi kallar kapitalismen som bygger på konkurrens och rivalitet. Även de gör vad de kan för att skapa sig ett rikt liv inom ramarna för detta system och enda sättet att få pengar inom kapitalismen är att erövra dem från andra. I politikernas fall sker detta genom allt som Erikson beskriver i sin bok. Det kan inte bli på annat sätt i ett samhällssystem som har en inbyggd penningbrist som djupaste fundament. I en monetärdemokrati upphävs däremot penningbristen, som ovan skisserats, vilket eliminerar behovet av konkurrens och att behöva erövra pengar från andra vilket befriar människor från att behöva se sina medmänniskor som rivaler om ekonomisk frihet.

På denna tryggade plattform öppnas möjligheten att den demokratiska politiken kan bli vad den är tänkt att vara – folkets tjänare och inte dess herre.

About the author: Anders Silverfall

Anders Silverfall är systemvetare (fil.mag.) och har arbetat länge som systemarkitekt inom IT med både privata företag och myndigheter. Han har också ett stort intresse för människans humana drivkrafter. I sitt författarskap förenar han dessa båda ämnen i analyser av samhällssystemet och den värld vi lever i.