Den demokratiska vägen

Jag skrev tre blogginlägg (Det djupaste bedrägeriet, Sedelpressen och Diktaturens fall) strax efter att jag läst Per Lundgrens trilogi. Han förmådde att genom kristallklar logik klarlägga hur dagens ekonomiska system fungerar så att jag för första gången såg det med öppna ögon ända ner i botten. Vid den tidpunkten var jag upprörd, frustrerad och arg, som de flesta nog blir efter att ha läst detta verk. Arg över att inse att världen ser ut som den gör med den dolda penningdiktatur som vi alla lever under sedan tusen år med sina pyramidspel och den maktmässiga orättvisa som råder – att människor lider helt i onödan. Blogginläggen/kåserierna var ett sätt för mig att bearbeta detta faktum. Jag har märkt att när jag skriver händer det något i mitt tänkande. Tankarna bearbetas, bilden blir tydlig och klar, jag får distans till materialet och kan se på det med nya friska ögon.

När känslorna hade lagt sig började jag därför tänka nyktert och jag valde att ta bort blogginläggen. Jag insåg att det är meningslöst att fokusera på problemet om man vill lösa det. Man måste fokusera på lösningen. Det vanliga idag är att vreden riktas mot bankväsendet, man ropar efter reformer, utredningar, rättsprocesser, demonstrationer osv. Vissa går t.o.m. så långt att man trotsar ordningen i konkret handling. För inte så länge sedan rapporterades det om EU-advokat Henning Witte som köpte något på kreditkort för 21,750 kr och sedan vägrade att betala för att se vad domstolen skulle säga. Hans argument var detsamma som Lundgrens, att banken per logik inte kan äga kreditpengarna eftersom de tillverkar dem ur tomma intet, och ville att domstolen skulle inse detsamma. Det hela gick upp i rätten och Witte hänvisade till Regeringsformen (RF 9 kap. 14 §) som, enligt honom, säger att endast Riksbanken har rätt att tillverka pengar, att kreditbanken gjort sig skyldig till brott och att han därför inte behövde betala krediten. Ett försök till upprepning av Jerome Dalys framgångsrika process år 1969 som Lundgren skriver om i kap. 2, del 2 av trilogin.

Det gick dock inte lika bra för Witte. Domstolen dömde honom. De menade att RF bara syftar till sedlar och mynt och att banker absolut har rätt att tillverka elektroniska pengar. Han förlorade. Exemplet visar att det är omöjligt att gå emot en sittande makt. Makten kommer alltid att vinna för den sitter på alla maktmedlen. Och domaren i det tidigare målet med Daly fick också känna maktens stålhandske efter att han trotsat den genom sin plötsliga och oförklarliga död ca 6 mån efter domen, som Lundgren också skriver om på samma ställe i trilogin. Ingen vet med säkerhet vem denna makt är. Den är osynlig, dold och därmed oantastlig genom frånvaron av bevis.

Inte ens en så brutal och psykopatisk person som Hitler kunde ta makten i Tyskland genom att gå emot den sittande (demokratiska) makten. Han gjorde ett misslyckat kuppförsök och sattes i fängelse den gången. Hitler kom till makten genom den demokratiska processen där folket överlämnade makten till honom frivilligt. Först då kunde han ändra lagarna som förvandlade den tyska demokratin till den mörka polisstat det så småningom blev.

Det är enligt min mening alltför mycket fokus på problemen, på vem som idag sitter på makten och hur dagens inhumana samhällssystem fungerar. Detta misstag gjorde jag själv i nämnda blogginlägg/kåserier och är ett naturligt steg i uppvaknandeprocessen. Men det ska enligt min mening vara en tidsbegränsad övergångsfas. Varför slösa energi på en kamp man aldrig kan vinna? Det enda meningsfulla är istället att fokusera på den enda framkomliga vägen. Denna är, enligt min mening, genom att ett nytt monetärdemokratiskt parti uppstår som vinner folkets förtroende. När folket röstar på ett politiskt parti lägger det i realiteten sitt liv i dettas händer. För att det ska ske måste partiet ha ett högt förtroende. För att ha ett högt förtroende måste det ha konkreta svar på alla frågor folket kan tänkas ställa. Bara då kan en överväldigande majoritet ställa sig bakom det och maktskiftet till ett övergripande humant samhällssystem ske där ingen behöver lida nöd.

En så fundamental reform som det innebär att gå från ekonomisk diktatur till monetärdemokrati kan dock inte ske plötsligt. Man kan bara se på hur det socialdemokratiska partiet växte fram i Sverige som tog ca 40 år på sig från dess första embryo den 6 november 1881, med August Palms tal i Malmö, till dess första regering den 10 mars 1920. Och då arbetade det ändå inom det kapitalistiska systemet som alla andra länder också använde. Sverige är dessutom medlem i EU och lyder under dess lagar och fördrag vilket lägger restriktioner på vad Sverige kan göra självständigt. På grund av att Sverige är så tätt integrerat med EU föreslår jag i boken att en första milstolpe i denna nya demokratiska process är att Europa går samman inom ramarna för EU och inför monetärdemokrati tillsammans. Dagens EU (2015) har vuxit fram under ca 70 år byggt på andra världskrigets rykande ruiner. I dagens uppkopplade värld kan utvecklingen dock gå mycket snabbt, vilket vi sett i samband med den arabiska våren, och om alla enas kan EUs utveckling gå fortare fram idag.

Detta kan ske genom att monetärdemokratiska partier gradvis växer fram i Europa och så småningom blir i majoritet. Då kan den kommitté tillsättas som får i uppgift att ta fram nästa EU-fördrag – det monetärdemokratiska fördraget – precis som de övriga 5: Parisfördraget 1952, Romfördraget 1957, Maastrichtfördraget 1993, Amsterdamfördraget 1999, Nicefördraget 2003, Lissabonfördraget 2009. Denna demokratiska väg har varit framkomlig hittills de senaste århundradena och kommer att vara det även i framtiden. Det är visserligen sant att det ligger fullt av stenar på vägen som måste röjas men de blockerar inte vägen. Det är också sant att denna version av demokrati vi ser idag till stor del är en illusion då det i själva verket är penningmakten som är den verkliga makten som inget parti idag besitter. Men det beror ju uteslutande på att ett sådant parti ännu inte uppstått.

Jag vill därför uppmuntra alla till att förstå dagens samhällssystem istället för att vredgas över det. Det representerar bara vad den mänskliga kulturen hittills förmått prestera och den skall bli mer fullkomlig i framtiden. Det vi bör fokusera på är den humana framtiden och den enda framkomliga vägen dit. För som en vis person sa: ”Ett mål utan en plan är bara en dröm”. Monetärdemokratin är mitt bästa förslag på denna plan som alla folk skulle kunna enas kring i alla länder. Ingenting föds färdigt och så heller inte monetärdemokratin. Men jag hoppas och tror att den demokratiska processen kan förädla och förbättra den i takt med den övriga samhällsutvecklingen, precis som alla andra ideologier har utvecklats genom decennierna.

Den amerikanske visionären, formgivaren, arkitekten, uppfinnaren och författaren Buckminster Fuller (1885-1983) var av samma åsikt:

"You never change things by fighting the existing reality. To change something, build a new model that makes the existing model obsolete".

Jag skrev nyligen på Facebook:

Dock förespråkar jag en fredlig väg framåt och inte via utredningar, konfrontationer eller att skjuta saker i sank. Min mening är tvärtom att bygga något helt nytt bredvid det gamla så att detta gamla blir helt ointressant för alla.

Det är nästan identiska formuleringar. Känns skönt att veta att någon annan kommit fram till samma sak.

59 visningar
© Averbis förlag | Kontakt